Aspen, Colorado – i USA. Där avgjordes X-games, som är världens största extremsporttävling, sista helgen i januari.
När vi vaknade upp i Sverige på lördagsmorgonen så hade skoter-freestylen avgjorts under natten.
Där blev det en norrbottnisk framgång.
Rasmus Johansson, 23, från Kiruna, slutade fyra – på det som är världens största scen.
– Jag är jättenöjd med den fjärdeplatsen. Första året (2016) blev jag ju sexa, så det går i rätt riktning om man säger så, säger Rasmus Johansson när Sporten når honom när han precis har kommit hem till gruvstaden efter USA-äventyret.
Hur funkar det när man kommer med där, blir man inbjuden?– De brukar ha att man får skicka in en video till dem och så bedömer de efter tricken man gör och om det ser stabilt ut. Jag gjorde det i år och blev utvald. Det var riktigt kul att jag fick chansen.
Hur är det att vara på plats där? Det känns som en ganska häftig tävling...– Det är kul att uppleva hela grejen och man får se alla stora namn som man har vuxit upp med och sett upp till när man varit liten. Att få tävla mot dem och dessutom kunna slå några på fingrarna är jävligt roligt.
Hur är stämningen på ett X-games?– Det är mycket hajp runt om hela grejen. Det är världens största extremsporttävling och det blir en väldigt laddad atmosfär när man är där.
Förresten, 23 år känns inte som nån ålder i den här sporten.– Nä, alla som är med är väl runt 29 och över 30. Jag är väl den yngsta i hela tävlingen just nu för tillfället. Det känns som att det också behövs några yngre förmågor i sporten för att försöka få den att driva vidare.
Det är ingen slump att Rasmus Johansson tagit sig till den största extremsporttävlingen som finns.
I en intervju i NSD 2014 berättade han att målet är att ta sig till X-games.
Nu har 23-åringen varit där – så vad är nästa mål?
– Det är väl att ta medalj och guldmedaljen – så klart. Nu vet jag vilken nivå alla ligger på och vad som krävs. Nu får jag lägga i en extra växel och träna hårdare och försöka hålla mig skadefri, säger Rasmus Johansson.
Har du kraschat rejält nån gång?– Jag har haft frakturer i ryggen, dragit av korsband och menisk, brutit skulderbladet och fotleden. Så nog har det väl hänt lite grejer under åren, men det är sånt man får ta om man ska vara med i leken.
Hur mycket risker finns det med det här?– Riskerna finns alltid där men det är så pass mycket träning som man lägger ner på det. Det är ytterst små marginaler men det är ändå väldigt, väldigt sällan ett hopp går snett. Folk kanske inte inser hur mycket man tränar på det utan de ser bara hur farligt det ser ut och att man utsätter sig för det, men träningen bakom är A och O.
Hur mycket tränar du?– Det beror på lite grann. Det är beroende på väder och vind här uppe, men jag försöker köra hoppning tre gånger i veckan. Sen tränar jag en hel del gym, styrkekondition och mobilitet.
Hur är det att vara där i luften?– Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det är kul och man får ett adrenalinrus, det blir som en endorfinkick. Det är en lustig känsla – men jäkligt bra.
Är du rädd nån gång?– Jag är rädd väldigt sällan, utan det är mer att jag blir nervös över vissa saker. Om jag inte gjort ett visst trick på länge eller om det är nåt nytt jag ska göra. På en show brukar alltid första hoppet vara lite nervöst, innan man vet hur allting känns. Så man är inte som rädd utan mer nervös.
Man har respekt. Det är väl kanske det man också måste ha.– Absolut. Man måste respektera att det kan gå riktigt illa. Så jag tror nervositeten bara är bra, man håller sig skärpt och fokuserad.
Det måste vara svårt att känna var gränsen går. Jag antar att man också alltid vill ligga och karva lite på vad som är möjligt.– Det är lite det som är grejen. Gör man samma sak hela tiden år ut och år in kommer de tröttna på att se det. Man vill se nån typ av utveckling och då måste man våga ta lite risker och utmana sig själv och prova nya grejer. Sen finns det väl en gräns för vad som går att göra och vad som inte går, men man får bara ha god fantasi.
Rasmus Johansson har sin bas i Kiruna – och där finns också det han behöver i träningsväg när han väl är hemma.
– Jag har en egen ramp och landning ute i Routjedalen, mot motorstadion och crossbanan, säger Johansson.
Har du byggt den här rampen själv?– Det är några i USA som tagit fram just den här modellen och den har som blivit en standarmodell för alla som kör freestyle. Det finns en ritning. En av ramperna som jag använder har jag byggt själv när jag gick i skolan och de andra ramperna har jag köpt av en kompis.
Hur ser ditt liv ut för tillfället?– Just nu för stunden kan man säga att jag gör det här på heltid. Jag åker runt väldigt mycket och showar och det drar igång nu. Jag ska till Karlstad, Ryssland och Finland. Det blir en del åkande runt i Europa.
Trivs du bra?– Jo, jag kan inte klaga. Man skulle kunna säga att det är en speciell vardag att kunna göra det man tycker om och även kunna livnära sig på det.
Hur bra är det att komma från Kiruna när man ska hålla på med skoter?– Man har bra förutsättningar. Det finns gott om snö och det är lång säsong. Så för mig är det bra och hem är ju alltid hem. När man väl är ute och showar mycket så uppskattar man att komma hem.
Känns det bra att kunna bevisa att det går att komma från Kiruna högst upp i Sverige till X-games och världsscenen?– Absolut, det känns jättekul. Jag tror bara att det är två andra från Kiruna som varit med i X-games tidigare. Jag tror Niklas Karlström har varit med där, sen vet jag inte vem den andra är. Det känns kul att det går bara man vill och vågar satsa lite.
Vad tänker du kring framtiden, förutom att du då ska vinna X-games?– Om man tittar på alla andra som kör så har jag åtminstone tio år kvar att köra om jag håller mig hel och skadefri – så förhoppningsvis kommer mitt liv se ut så här ett bra tag till.
När samtalet är på väg att avslutas så jämför sportredaktionen X-games med ett olympiskt spel.
För en extremsportare är väl den här tävlingen som ett OS.
– Folk inser inte riktigt hur stort det egentligen är. Man skulle kunna säga att jag just nu är fyra i världen, säger Johansson.