På meritlistan har Emma Berglund elva SM-medaljer, varav fyra guld. Dessutom har hon representerat Sverige på ungdoms-OS i Liberec. (Arkivbild)
Piteå har levererat några av världens vassaste skidskyttar. Systrarna Öberg, Hanna och Elvira, behöver knappast någon presentation. Inte Anna Magnusson heller. Tillsammans har trion gjort succé på världscupen och nu representerar de Sverige på OS.
Lika känd är inte Emma Berglund. I alla fall inte längre.
– Det blev en liten identitetskris när jag slutade åka. Det var jobbigt att tänka på vem jag var utan skidor, minns hon.
Kanske ringer efternamnet Westerlund i alla fall en klocka hos några läsare. Det var så Emma hette när hon brukade dominera juniorsidan i skidskytte. På meritlistan finns fyra SM-guld, lika många silvermedaljer och tre brons.
Men snabbt var karriären över. Emma Berglund var 19 år när hon gav upp skidskyttet.
– Visst funderar jag ibland hur bra jag kunnat bli om jag hade fortsatt min satsning, men jag lägger samtidigt ingen stor energi på det. Jag mår väldigt bra där jag är nu och trivs med min tillvaro.
Det har hon inte alltid gjort. Hon berättar att hon länge kämpat med psykisk ohälsa.
– Jag förstod det kanske inte så mycket i den åldern jag var då, men i efterhand har jag insett att jag var helt knäckt som person. Jag mådde väldigt dåligt och hade väldigt mycket ångest.
I hög utsträckning handlade det om prestationsångest kopplat till idrottandet.
Emma Berglund vantrivdes under sin sista tid på skidskyttegymnasiet i Sollefteå och bråkade ofta med en av lärarna. Bland annat fick hon höra att hon aldrig skulle bli något, att hon lika gärna kunde åka hem.
Det var exakt vad hon gjorde. Inför det fjärde och sista läsåret hoppade hon av skolan.
– Jag tror säkert att den största pressen kom från mig själv, och absolut fanns många som stöttade mig också, men ibland upplevde jag att folk bara såg mig för mina prestationer. Jag ville prestera i allting, för annars fick man inte höra att man var duktig, bra eller fin. Det kändes som att det spelade större roll vad jag gjorde än vem jag var som person.
Plötsligt var glädjen och motivationen till skidskyttet som bortblåst.
– Om man mår dåligt psykiskt spelar det ingen roll hur hårt man tränar.
"Jag ville prestera i allting, för annars fick man inte höra att man var duktig, bra eller fin. Det kändes som att det spelade större roll vad jag gjorde än vem jag var som person", berättar Emma Berglund.
Tidigare kunde det vara tabu att prata om psykologiskt stöd inom idrott. I dag är det närmast en självklarhet. I alla fall på elitnivå.
– I skolan hade vi bara en liten kurs som hette mental träning och den var inte särskilt djupgående. Jag vet att någon skaffade en egen mental coach på sidan om, men när man är 16-17 år är det inte alltid så lätt att förstå att det kanske är det man behöver.
I en perfekt värld borde barn och ungdomar erbjudas mer hjälp, tycker Emma Berglund.
– Varför ska man få mental coachning först när man är i världscupen? Tänk om man kunde bygga upp sådant redan innan. Jag förstår att det är en resursfråga och att det handlar om pengar, men jag tycker absolut att man borde jobba mer med de här bitarna i ett tidigare skede. Det kunde börja redan i högstadiet så att elever – fast de inte ens håller på med någon idrott – kunde få mental träning, så att man bygger allas självförtroende och självkänsla.
Själv har Emma Berglund kommit en bra bit på vägen. I dag är hon 27 år, gift med ungdomsskärleken Peter Berglund (fotbollsspelaren i Storfors AIK) och tillsammans bor de i en villa i Bergsviken.
Ursprungligen kommer hon från Hemmingsmark där hon också tog sina första stavtag. Hanna Öberg och Anna Magnusson, vilka också började åka längdskidor i Hemmingsmarks IF, är ett år yngre.
– När vi var runt 12-13 år frågade Tomas (Öberg, Hannas pappa) om vi ville prova skjuta. Han kunde ju mycket från militären och alla vi tre fastnade för skyttet ganska snabbt. På den vägen började det. Vi var de första aktiva när Piteå Skidskytteklubb startades upp.
Det var i Hemmingsmarks IF som Emma Berglund började åka längdskidor. Bilden, där Hanna Öberg och Anna Magnusson också förekommer, togs i samband med Lilla Karlavagnen 2006. (Arkivbild)
Nu blickar Hanna Öberg och Anna Magnusson fram emot sina andra OS. Linn Persson gör också sitt andra framträdande i spelen.
– Jag och Linn är jämngamla och av alla åkare i landslaget är det främst henne jag brukade tävla mot. Vi åkte även till Liberec i Tjeckien tillsammans och deltog i ungdoms-OS, minns Emma Berglund.
Hur känns det att se gamla kompisar och konkurrenter fira stora framgångar, när din egen karriär slutade som den gjorde?
– Jag tycker verkligen bara att det är kul. Det var lite jobbigt när jag precis hade slutat och skidorna alltid hade varit min identitet, men nu när jag landat i mig själv tycker jag genuint bara att det är roligt se de andra lyckas.
Har du någon kontakt med landslagsåkarna i dag?
– Vi skriver ibland, särskilt när de haft framgångar, eller som för ett tag sedan när jag gifte mig. Då fick jag någon grattishälsning. I övrigt hörs vi inte jättemycket, men det blir lätt så när man bor på olika håll och har olika saker för sig. Anna (Magnusson) håller jag mest kontakt med. Hon kommer också från Hemmingsmark och vi har umgåtts sedan vi var små, även utanför skidorna och skidskyttet.
Trots flera jobbiga år har Emma Berglund i dag en bra relation till sporten som hon en gång älskade att utföra. Hon sitter nästan alltid klistrad framför tv:n när det vankas världscuptävlingar eller mästerskap. Däremot åker hon sällan själv.
– Nu är jag mer av en solskensåkare, säger hon och skrattar.
– Jag tycker om att åka skidor när det är fint väder. Det är skönt att själv kunna bestämma när jag vill träna och inte behöva tvinga sig ut under tråkiga och iskalla vinterdagar. Just skidskytte blir det inte mycket av, men jag har fortfarande kvar mitt gevär och någon gång har jag varit på banan och skjutit.
Emma Berglund har blivit erbjuden att sälja sitt skidskyttegevär, men av sentimentala skäl håller hon fortfarande fast vid det.
När siktet inte längre är inställt på vallen ligger fokus i stället på studierna. Emma Berglund läser ekonomi på NBI:s yrkeshögskola – utan stress eller prestationsångest.
– Det låter kanske klyschigt och jag önskar inte någon att gå igenom det jag har gjort, för det var hemskt jobbigt under väldigt många år, men i slutändan har det kommit många bra saker ur det också, säger hon.
– Jag fick ta tag i mitt liv och jobba med mig själv. Det hade jag kanske inte gjort om jag inte hade nått botten först. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och värderar saker annorlunda. Nu har jag en snudd på bättre tillvaro än jag hade innan allt det här började.
En tillvaro som inte värderas av antalet träffar eller bommar.
En tillvaro där Emma bara får vara Emma.
Mitt i prick.