Jag trodde att det skulle bli en duell mellan Hanna Öberg och Armand Duplantis – Sveriges just nu hetaste unga idrottare. I stället fick Öberg göra upp med orienteringsfenomenet Tove Alexandersson om det prestigefyllda Jerringpriset som delades ut på Idrottsgalan i måndags kväll. Hon vann, om än med en hårsmån, och tog ytterligare ett kliv närmare Magdalena Forsberg-status.
Jag har inte sett en enda rubrik om att "fel idrottare vann". Ingen som ropat röstkupp eller "häst mot folkgrupp". Ryttaren Peder Fredricsson, som tagit emot Jerringpriset de senaste två åren, har ständigt fått höra att han inte är värd det. Att de som röstar på honom inte har koll på idrott (läs: idrott som män håller på med).
När Hanna Öberg nu vann tycks de flesta rörande överens om att det var rättvist. Inget att bråka om alltså.
Jag hade inte gråtit om Duplantis fått priset för sin makalösa EM-final. Men annars höll även jag Öberg som en stor favorit på förhand.
Jag har nämligen, liksom en stor del av det svenska folket, drabbats av den nya tidens skidskyttesjuka. Den har satt sig i blodet, i benmärgen och i lungorna. Inte tycks det finnas något botemedel heller. Jag kan inte få nog. Måste se varenda tävling. Syna varje motståndare. Lyssna på alla poddar och läsa varenda intervju.
Jag har helt enkelt fått skidskytte på hjärnan.
De som känner mig vet att den sport jag oftast tänker på, pratar om, tippar och youtubar är längdskidåkning. Ända sedan Per Elofsson och Mathias Fredriksson tog en dubbel på VM i Lahtis 2001 har jag älskat den sporten. Likaså nu. Det har inte förändrats.
Ändå.
Jag vet att man inte ska favorisera sina barn, men just nu är skidskyttet nummer ett för mig.
Under tisdagen publicerade SVT en artikel om det stora intresset för kanalens skidskyttesändningar. Den gångna helgen såg över en miljon svenskar när Öberg, Samuelsson och de andra slogs om pallplatser i Ruhpolding. Det är den bästa tittarsiffran för skidskytte i SVT – världscup och VM – sedan 2013.
Båda skidskyttesändningarna i söndags slog dessutom sändningen från världscupen i längdskidor – där Ebba Andersson tog en andraplats i Otepää – med flera hundra tusen tittare.
Något har onekligen hänt det senaste året.
Jag vet inte om det handlar om spänningsmomentet på skyttevallen, den stora OS-succén, den virrige tyske förbundskaptenen eller de charmiga och ack så tillgängliga landslagsåkarna. Oavsett vilket så är min känsla att skidskyttet faktiskt tagit över som Sveriges mest folkkära vinteridrott.
Naturligtvis spelar resultaten in, men ska jag gissa så beror sportens popularitet om framför allt en sak: Färgstarka profiler som bryter mönster.
Ta Sebastian Samuelsson. Som aldrig backar från de tuffa ämnena och som vågar ta strid för det han brinner mest för – en ren idrott. Oavsett hur mycket hat han får i processen.
Eller Hanna Öberg. Som vågar säga vad hon tycker, även om det handlar om kritik mot den egna förbundskaptenen.
Eller just förbundskaptenen. Wolfgang Pichler. Som på sin trubbiga svenska berättade att han skulle fira med fest och alkohol efter Samuelssons OS-silver förra vintern.
Samtidigt präglas längdskidsporten av försiktiga åkare, som känns livrädda att säga för mycket. Som nobbar Idrottsgalan, trots flera nomineringar. Som står över publikfesten Tour de ski och som skyddas ända in i kaklet av sina ledare.
Uppenbarligen fungerar även den strategin. Sverige har ett av världens i särklass bästa damlag. Och det är ju resultat det i mångt och mycket handlar om. Men det säger ändå en del att varken Charlotte Kalla eller Stina Nilsson slog sig in bland de åtta finalisterna i kampen om Jerringpriset. De tog ändå fyra medaljer var på OS.
Just nu är Hanna Öberg vår största svenska vinteridrottare. På mindre än ett år har hon fått sitt totala genombrott, vunnit OS-guld, OS-silver, tagit sina tre första VC-pallplatser, vunnit bragdguldet och Jerringpriset. Nutiden och framtiden är hennes.
Samtidigt får skidskyttet och längdskidåkningen fortsätta sin match om TV-tittarna.
Vem vet, efter de två stundande världsmästerskapen, kanske min tes har fallit helt.
Men något säger mig att så inte blir fallet.