Frida Johansson fick ett kast i ett hopp på enduroslingan och flög ut i skogen och in i ett träd.
Någon sitter och smaskar på ett tuggummi. En annan vässar pennan. Och längst bort där på väggen hänger klockan som tickar för varje sekund. Varenda detalj skriker som en krita mot en griffeltavla i Frida Johanssons huvud och mitt i allt detta ska hon lära sig något. Till slut blir frustrationen och känslan av att behöva fly så stor att hon rusar ut ur klassrummet i vrede och slår omkull ett bord på vägen. Omgivningen börjar se på henne som en jobbig jäkla tonåring. Frida? Hon vill bara ha lugn och ro.
– Ingen förstod vad som hände, inte ens vi. Hon gick från att vara glad och positiv till att söka sig undan hela tiden, säger mamma Sofia.
Svaret på vad som hände är att Frida Johansson fick bestående men efter olyckan för fem år sedan.
Hösten 2015 var Frida Johansson ute i skogen med sin far. Skogen förknippades med frihet och glädje hos tjejen som tävlade i orientering, skidorientering, karate och motocross. Men dagen då hon var i endurospåret med hojen blev bara en mörk dag.
Hon kastades ut i skogen.
Efteråt låg delar av hjälmen demolerad på marken. Frida själv och motorcykeln lämnade märken efter sig i tre träd.
Hon lades in på sjukhus, rejält omtöcknad.
– Min hjärna kunde inte koppla allt så jag orkade inte ens gå, berättar 16-åringen från Trångfors.
Det tog ändå bara en och en halv vecka innan hon var tillbaka i skolan. Både hon och andra väntade sig att hon skulle komma tillbaka som vanligt. Men så blev det inte.
I dag vet hon vad det beror på: Hon har fått diagnosen svår hjärntrötthet. Men för högstadieelever är det knappast lätt för någon att hantera situationen. Varken för henne själv eller för klasskamraterna.
Efter Sportens första publicering i serien om idrottares hjärnskakningar, den om fotbollsspelaren Lina Finnholm som förklarade hur vardagen påverkades av en allvarlig hjärnskakning, var det flera som hörde av sig och som kände igen sig. En frågeställning som då kom på tal var: Förstår verkligen folk vilken påverkan det kan få på en person? Tänk dig en som inte orkar jobba lika hårt som andra på arbetsplatsen. Hur ser man på den personen?
Tänk då hur det är i låga tonåren.
Frida Johansson ser träning som medicin och om hon inte tar ut sig för hårt så blir hon bara piggare.
Frida Johansson beskriver sig själv som lite av en klassens clown innan olyckan. En som har kontakt med alla i klassrummet och som håller låda i tid och otid. Efter olyckan orkade hon inte längre ha kontakt med alla. Det blev för många intryck.
– Då började jag dra mig undan alla kompisar, jag hade inte många vänner i skolan.
Och att förstå vad hon läste i skolböckerna blev helt plötsligt en mycket större utmaning. Att sitta i ett klassrum och samtidigt plugga blev omöjligt, säger hon. Hon ville bara komma ut ur klassrummet och få lite lugn, men hon blev utåtagerande.
– Jag fick ju utbrott. Jag ville bara komma ut, men i klassen tänkte de ju bara att jag var helt dum i huvudet. Kompisarna jag hade kvar på högstadiet var de som jag hade i mina sporter, för de accepterade mig. De vet inte allt som händer i skolan.
Att inte barn, som det faktiskt handlar om här, inte förstår varför en person beter sig annorlunda må vara. Men när hon blir skickad på adhd-utredning i stället för att få förståelse för olyckans påverkan på hjärnan, när hon inte får plugga på distans för att klara av skolan eller när hon fortfarande får vänta på nya svar från läkare och fysioterapeuter. Då känner hon att vuxenvärlden också sviker henne.
– Tappar alla hoppet om mig? Jag behöver fortfarande hjälp, för jag är ännu inte bra.
Skidorientering är Frida Johanssons primära sport.
Hon har fått en del hjälp. Det är inte det. Men allra mest hjälp får hon nog av idrotten.
– Jag älskar skidorientering. Det är bara du och en karta ute i skogen. Det är jättelugnt och skönt. Det enda man kan stöta på då är väl en björn eller en älg, syrran som också orienterar fick faktiskt stå och vänta när en björn stod vid ena kontrollen.
Hon ser till och med idrotten som något hon behöver i dag för att klara av vardagen.
– Om jag tränar blir jag piggare och orkar göra mycket mer efteråt. Därför är idrott en ännu större del av mitt liv nu. Tränar jag inte blir jag bara trött och seg. Men om jag går och gymmar en stund kan jag läsa bättre sen. Då kan jag kanske lära mig tio glosor extra. Idrott är som medicin för mig.