Inför förra säsongen hade Johan Häggström samlat ihop tre världscupstarter i karriären och aldrig stått på SM-pallen som senior.
I vinter blev det rena rama ketchupeffekten för Piteå Elit-åkaren.
När säsongen var över hade 27-åringen från Lilla Lappträsk utanför Kalix förändrat sitt CV ordentligt och knipit en plats i Sveriges A-landslag inför kommande säsong.
På nationell nivå plockade han sina tre första SM-medaljer på seniornivå. Först blev det silver i fristilssprint i Sundsvall, i slutet av vintern vann han femmilen i Gällivare (fristil) och i april lyckades han och Viktor Brännmark ta sig till en bronsmedalj i teamsprint i Bruksvallarna.
Och i världscupen tog han det där berömda klivet in på topp 30 och slutade 25:a i sprintcupen efter flera fina tävlingar med en femteplats i kanadensiska Québecs skejtsprint som bästa resultat.
Dessutom var han på plats under VM i österrikiska Seefeld som reserv i det svenska sprintlaget.
– Ja, vad ska man säga?, säger Johan Häggström när han ombeds beskriva sin senaste säsong med en mening.
”Vad ska man säga”?
– Ja, det är en bra summering av det hela. Nä, men det har verkligen varit uppåtgående hela vägen. Den blev bara bättre och bättre varje tävling – det är häftigt.
Är du överraskad över din egen utveckling?
– Ja, det är jag absolut. I sprint kände jag, under tidigare vintrar, att det inte var jättelångt bort till att klara av prologerna i världscupen. Jag visste att jag hade kapacitet om jag bara tog mig vidare man mot man – då visste jag om att hastigheten fanns, säger han och fortsätter:
– Men att även kunna utmana på distanslopp som jag har gjorde i slutet av säsongen i Quebec, Falun och sedan med SM-guldet på femmilen i Gällivare trodde jag inte riktigt på innan säsongen.
Varför lossnade det nu när du hunnit fylla 27 år?
– Jag har gjort många års träning utan skador och sjukdomar. Sedan ligger nog mycket i huvudet – självförtroendet som jag fått har nog hjälpt allt att klaffa.
I fjol ingick du i B-landslaget Team Bauhaus, hjälpte det dig?
– Det har nog varit grymt nyttigt. Jag har fått se vilken nivå som behövs. Vi har ofta tränat med A-landslaget och då har man sett andra starka åkare på nära håll. Som till exempel Calle (Halfvarsson), han har en riktigt bra motor och kapacitet. Han är i världstoppen när allt funkar, det har han också visat på många pass under sommarhalvåret.
Hur känns det att numera ingå i A-lagstruppen?
– Det är sjukt häftigt. Det är ett mål jag haft väldigt länge, nästan hela karriären egentligen. Nu gäller det bara att fortsätta jobba på som jag gjort tidigare – uttagningen ger mig mycket motivation, säger han.
– Den stora skillnaden mellan Team Bauhaus och ett A-landslag ser man rent ekonomiskt.
Behöver du inte ragga sponsorer på egen hand längre?
– Jo, även fast jag är i A-laget och har bättre ekonomisk stöttning behöver jag fortfarande söka sponsorer själv. Men det är ett helt annat utgångsläge att gå in till ett företag och säga att man ingår i ett A-landslag, säger Johan Häggström.
Vilka är höjdpunkterna när du summerar säsongen 2019/2020?
– I sprint är det SM-silvret och Quebec som sticker ut. Det var sjukt häftigt att ta sig till en final i världscupen (femma). Sedan är det femmilsguldet i distans.
Du är 27 år gammal. Det sägs att elitidrottare ska vara som bäst mellan 26–31 ...
– Ja, det har man blivit matad med genom åren. Det är skönt att jag har börjat prestera och är på väg uppåt. Långt ifrån alla är som (Johannes Hösflot) Kläbo och är bäst redan första året man kör som senior.
Hur har utvecklingen varit för dig?
– Jag har tagit ett litet steg varje år och det är också därför jag fortsatt. Jag har hela tiden känt att jag närmat mig och då har man fått motivation att fortsätta.
Hur viktigt är det att nå alla delmål?
– Jätteviktigt. Man behöver känna att man gör någonting rätt och att man går framåt. Landslaget har varit en lång hållpunkt – jag har hela tiden velat ta mig in dit och åka i världscupen. De två målen har jag jobbat efter, säger Johan Häggström.
– Det kan räcka med några få uppnådda delmål per vinter för att få motivation att göra det igen vintern därpå. Det behövs inte mer än en seger i exempelvis Volkswagen tour för att man ska hitta mer drivkraft.
Jag uppfattar dig som väldigt ödmjuk. Alltid vänlig och långt ifrån kaxig, stämmer den bilden?
– Ja, jag försöker. Jag är inte den som försöker sticka ut hakan allt för mycket. Men i tävlingsspåren är det annorlunda och efter målgång kan det brinna till ibland.
Var kommer ödmjukheten ifrån?
– Hemifrån, gissar jag. Jag är uppfostrad sån – hemma sticker man inte ut i onödan (skratt).
Du är född och uppväxt i Lilla Lappträsk och din mamma och pappa bor kvar där har jag förstått?
– Ja, de bor kvar och har jordbruk och 40 mjölkkor.
Brukar du hjälpa till på gården?
– Det har blivit mindre och mindre med åren. När jag var yngre hjälpte jag till jättemycket, men nu blir det inte lika mycket. Det är mycket att göra på sommaren med skörd och allt sådant. Är jag hemma och har tid över så hjälper jag självklart till.
Något för dig?
– Näe, inte mjölkbonde. Då hade jag nog inte utbildat mig till den jag utbildar mig till nu heller.
Vad studerar du?
– Jag pluggar till civilingenjör inom energiteknik (Umeå universitet).
Hur går det att kombinera med A-landslaget?
– Tidigare har jag läst i 50-procentig studietakt. Kommande år blir det nog att jag läser på typ 25 procent – jag kommer nog bara läsa någon enstaka kurs.
Blir mycket annorlunda i ett A-landslag?
– Jag ändrar inte speciellt mycket i träningsmängden. Däremot kommer jag troligtvis vara borta lite mer än tidigare och det är därför jag drar ned lite på studietakten. Men det gör jag gärna – nu ska jag ha fokus på att åka skidor så fort som möjligt. Plugga hinner jag göra senare.
Hur ser du på framtiden?
– Nu är det ännu närmare till toppen. Det är bara att sikta mot att ta det sista steget in och vara stabil däruppe.
Om vi sitter ned och summerar om ett år igen. Vad har hänt då?
– Då har jag fortsatt på den nivån jag slutade vintern på. Och gjort det minst lika bra som under de sista månaderna av säsongen. Det hade varit sjukt bra att få kunna åka hela vintern i världscupen och göra en bra säsong hela vägen.
Hur ser du på att det är ett mästerskapsfritt år?
– Lite tråkigt är det. Det var sjukt häftigt att vara på plats under VM i vintras, det var nog det mäktigaste i vintras – trots att jag bara var reserv.
Med tanke på alla framgångar. Kändes det trist att förra säsongen tog slut?
– Ja, faktiskt. Jag hade kunnat tävla ännu längre. Jag åkte allt jag kunde där i slutet, jag hade en sådan härlig känsla.
Har du hunnit få någon semester?
– Ja, men i träningsform, jag gillar att vara igång. På vårvintern blev det några toppturer i fjällen med kompisarna. Efter säsongen var jag i Nordnorge, ovanför Narvik, det var härligt att få några dagar där.
Är kompisarna lika skidvana?
– Jag brukar få spåra. Det får jag offra mig med, jag förstår och tar gärna den smällen (skratt).
Vad händer under sommaren?
– Det blir väldigt många läger och det känns kul. Det blir ännu mer träning och jag ska ändå försöka prioritera att vara lite mer med mina kompisar, säger Johan Häggström.
– När det inte är läger kommer jag att vara mestadels uppe i norra Sverige – i Lilla Lappträsk och Umeå.