Att Charlotte Kalla lyckas knäcka omöjliga Marit Björgen i en mot en-duell över tio kilometer fritt är helt galet.
År ut och år in har den norska superstjärnan gjort lite som hon vill med övriga världseliten – likaså med Charlotte Kalla.
Till och med pappa Per-Erik på läktaren var överraskad: "Jag tänkte att hon gjorde rycket det för tidigt", sa han när vi tog ett snack under prisceremonin.
Han tillade: "Tio gånger har hjon fajtats och tio gånger har Marit slagit henne i spurten."
Men pappa Per-Erik lade även märke till en annan sak. "Hon såg pigg ut i ansiktet. Och hon såg rapp ut."
Ja, hennes farsa borde ju veta, om någon.
Och vilket ryck Kalla gjorde. När hon stack i väg tänkte jag: "Undrar när hon ger upp och lägger upp en ny plan inför upploppet om två kilometer?".
Jag funderade även över om hon kanske rent av hade bränt den energi som behövdes.
Jag hade så fel. Och det känns skönt att kunna erkänna det.
Det var en uppvisning som får oss att drömma om Charlotte Kalla som OS-drottning.
Pappa Kalla: "Ja, nu tar media upp det där om OS. Men hon hanterar media rätt så bra numera – och sedan har hon ju Stina (Nilsson) som ger henne lite mer lugn och ro."
Han avslutade: "Men att hon slår Marit – det är stort."
Den 22 november 2009. Minns ni vad som hände då?
Inte? Knappt jag heller. Men jag blev påmind av en skidintresserad kompis som har stenkoll på skidhistorian och årtal.
2009 vann Kalla och Sverige världscupstafeten i norska Beitostölen efter att Kalla knäckt Björgen på den sista sträckan. Då stack hon, likt i Ruka, i väg vann hon med 16,7 sekunder.
Det dröjde alltså åtta år innan vi fick uppleva det igen. Men som det känns nu – så var det värt att vänta på. Det blir som extra fint när det väl händer.
Att vi börjar drömma om henne som OS-drottning är bara fullt logiskt.
Nu har Charlotte Kalla sprängt den sista barriären och vunnit det där självförtroende som 30-åringen behöver i Sydkorea.
Olympiska spelen hade gärna kunnat börja redan nu. Vi behöver inga mer svar från Kalla.
Men det behöver vi visserligen från Marcus Hellner.
Efter två hyfsade lopp i klassiskt såg jag fram emot att se vad han kunde utföra i sin favoritdistans 15 kilometer fritt.
Det blev bara pannkaka och det känns inte riktigt bra.
Men, som jag har skrivit i tidigare krönikor genom åren, man kan aldrig räkna bort Marcus Hellner och Charlotte Kalla så länge de står på startlinjen i ett mästerskapslopp.