Vi båda är från Kiruna, vi har samma moderklubb och vi kamperade till och med ihop i en kedja under stora delar av säsongen 2003/04.
Dessa faktorer hade jag med mig i bakhuvudet när vi gav oss ut på E4 och började beta av de 13 milen som skiljer redaktionen och Hans Wallson, 48, åt.
Varför jag ville bära med mig den ryggsäcken? Tja, det om något måste vara en bra grund för att kunna locka fram hemligheten bakom Skellefteå AIK:s framgångar de senaste åren.
Men efter bara några minuters snack i konferensrummet uppe i kontorsdelen i Skellefteå Kraft Arena så inser jag att det finns mycket, mycket annat som är mer intressant.
Som succétränarens driv att utveckla och bygga människor till exempel.
Något som han har haft stor nytta av denna vinter då stjärna efter stjärna lämnade klubben i somras.
– Det har varit utmaningen, just att sätta ett nytt lag och en ny grupp med helt nya individer. Och jag tycker det är en ledares största uppgift och utmaning, att forma nya människor in till något. Till ett system, till ett beteende och till att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Det är därför jag vill hålla på med det här, jag tycker det är hur kul som helst, säger Hans Wallson innan han kommer in på ett lagbygge:
– När man ser att det börjar hända grejer, att folk växer, blir glada och törs vara sig själv. Det finns inget roligare. Jag menar, jag kan slakta en spelare på mindre än en vecka och så är han borta. Men vad tjänar du på det? Konsten är att bygga upp någon.
Sen ger han ett exempel.
– Det finns inget roligare än om du träffar en spelare om 20 år som säger ”fy fan, vad kul det var”, men tänk om han kommer och säger till mig ”varför sa du inte det här till mig? Varför hjälpte du inte mig?”. Att möta en sån kille, det skulle kännas förjävligt. Sen kan vi torska nån match, skit samma, men killen har fått växa åtminstone och han får igen något i livet. Det betyder ju något, för mig i alla fall, säger Wallson.
Vad som driver Kirunasonen märks också tydligt i hans spelidé.
– Hellre ett flippass än en dump om jag säger så. För mig är hockey en bollsport och ska du respektera hockey då måste du respektera just spelet hockey. Jag menar, att slå bort puckar kan vem som helst göra men att våga vara kreativ är något helt annat, det är det du växer av. Sen kan vi förlora nån match på vägen, men uppriktigt sagt så skiter jag i det – för spelet vinner alltid över tid.
Vi backar bandet till 4 februari 2013. Skellefteå hade två raka finalförluster bakom sig och ledde grundserien och var på väg mot det efterlängtade guldet.
Då kom beskedet: Klubben sparkar Anders Forsberg och ersätter honom med J20-coachen Hans Wallson, som varken som spelare – trots att han hade chansen vid flertalet tillfällen – eller tränare hade känt på SHL-luften.
Nu berättar 48-åringen om hur det egentligen var att kastas in i ett lag som hade gått som tåget hela säsongen men som ännu inte hade uppfyllt drömmen om att gå hela vägen.
– Det var ingen optimal väg in. Läget var ju skarpt och sen fick jag naturligtvis veta av alla runt omkring att det var första gången i svensk hockeyhistoria som en serieledare hade plockat bort sin tränare. Det gjorde inte saken bättre – plus att förväntningarna var enorma och alla suktade efter guld, säger Wallson, som då bestämde sig för en sak.
Han skulle kliva in och vara sig själv.
– Det var ungefär så tankarna gick, att egentligen bara stålsätta sig och gå in och köra direkt. Sen när man kommer in i ett sånt lag som vi hade med exempelvis Jimmie Ericsson, (Oscar) Möller, ”Jocke” Lindström så måste man också... Det är inga duvungar direkt utan du blir synad på en gång du sätter in foten i omklädningsrummet. Jag var tvungen att visa upp mig och skapa ett förtroende, men samtidigt kan man inte kan komma in och domdera hur som helst utan man måste få spelarna att komma till mig.
Wallson funderar ett tag. Sen tillägger han:
– Det är som att springa in i en bur full av vargar. Springer du in där och börjar domdera så äter de upp dig men kommer du in och tar av dig mössan och hälsar och visar respekt så kommer de visa respekt för dig.
Men inte för fint...
– Nänä. Det är det jag menar, du måste hitta den balansen och den är svår att hitta. Men det första jag gjorde var att visa en film för hela laget, en hockeyfilm som belyser känslorna för sporten och det kreativa i sporten och allt det jag står för, kombinerat med hårt arbete och så vidare. Det var min ingångspunkt i laget.
Det har gått drygt två år sen Hans Wallsons tränarliv förändrades. Facit: Två seriesegrar och dubbla SM-guld – och nu vet han vad som krävs för att vinna titlar: Ett hårt jobb.
Framförallt det första guldet tog på krafterna.
– Jag har sett bilder efter att vi vann mot Luleå och jag är knappt glad. Varenda match är en kraftansträngning även som tränare, framförallt i det där läget, och jag var totalt utpumpad när slutsignalen gick. Man ser grabbarnas glädje och man var oerhört stolt för deras del, men själv var jag helt slaktad kändes det som.
Just nu leder Skellefteå ligan och skulle man vinna serien och även ta tredje raka guldet så skriver klubben historia.
– Vi vet om det och det är också lite det som är drivkraften, att få vara med och skriva historia. Det är hur stort som helst egentligen, framförallt om man tänker på hur snacket och känslorna var i somras när vi knappt hade ett lag.
Innan vi avslutar så måste ju frågan komma. Är det så att Hans Wallson kan tänka sig att träna Luleå Hockey i framtiden?
Det får vi aldrig veta, men att han nån gång flyttar tillbaka till hemlänet kan i alla fall bli verklighet.
– Det är en hypotetisk fråga, men jag kan säga så här: Jag är uppvuxen i Kiruna och mitt hjärta är ju där uppe, sen kan inte alla vara tränare i Kiruna, Skellefteå och Luleå. Jag älskar sport och ishockey men jag förstår rivaliteten mellan Skellefteå och Luleå och att det skulle vara väldigt svårt med tanke på det som är mellan klubbarna. Men att flytta tillbaka till Norrbotten i slutändan, om jag uttrycker mig så, ser jag inte som ett hinder. Jag älskar att vara uppe i fjällen, i Kebnekaise.
Le Mat-pokalen älskar också att vara där.
– Den gillar att vara där, ja. Den har varit med två gånger och den har frågat om jag ska ta dit den i år igen, hahaha.