Utanför lunchhaket gapar Möjligheternas torg nästan tomt och man kan se hur gruset yr i den starka blåsten. Trots vinden är det ändå lugnet före stormen – i alla fall för Axel Holmström och hans Skellefteå AIK.
Det är en av få träningslediga dagar när centertalangen möter upp NSD. Det är torsdag för att vara exakt, men det är ingen idé att fråga talangen vilken veckodag det är.
Eller, fråga kan man väl göra. Men man kan inte förvänta sig att få ett bra svar, för 18-åringen är i den där berömda slutspelsbubblan.
En bubbla som han tidigare har hört talas om men som han alltid har viftat bort.
– Jag har tänkt att den inte kan vara så kraftig – men det är den. När vi började spelade kvart över tre-matcher undrade jag varför vi gör det och då fick jag höra att det var påsk. Det hade jag ingen aning om och jag har ingen aning om vilken dag det är i veckorna utan jag vet bara att det är matchdag eller vilodag. Det är en ordentlig bubbla men det ändå otroligt kul att vara i den, säger Axel Holmström när dagens lunch – korvstroganoff och ris – har tömts från tallriken.
Sen är du kanske hetast av alla i bubblan.
– Nånstans i den här bubblan vill man inte tänka på att man är speciellt het – utan man spelar match och sen far jag hem och vilar och laddar upp för nästa. Jag reflekterar inte så mycket på vad som hände för det kommer en ny match så pass tätt efter. Sen får man såklart frågor och såna saker och det är givetvis skitkul att få bidra och få vara med och spela i ett vinnande lag som man har drömt om att spela i som liten grabb.
Du får reflektera där sen (jag pekar ut mot Möjligheternas torg där Skellefteå firar sina guld).
– Där ska jag förhoppningsvis reflektera om ett par veckor...
Så var det ju de här siffrorna som gör Axel Holmström till glödhet. Han har gjort poäng i samtliga nio slutspelsmatcher, han ligger tvåa i slutspelets poängliga och två poäng till innebär att han passerar Daniel och Henrik Sedin och är ensam på tronen över flest slutspelspoäng under en och samma säsong för juniorer.
– Det har rullat på bra. Lasse Johansson (general manager) har varit på mig hela säsongen att jag ska skjuta mer så jag försökte väl lägga till det i slutet av säsongen och ta med mig det in i slutspelet. Så här långt har det funkat bra och det är väl det enda jag kan känna att jag har förändrat, säger 18-åringen.
Det är hemligheten...
– Nja, det och medstuds kanske.
"Det var liksom vår ishall"
Vi backar bandet och beger oss till där allt började: I Ringelhallen, i Arvidsjaur, i M/G Hockey – i Norrbotten. För även om orten ligger nära gränsen till Västerbotten så är det inget snack om vilket län Axel Holmström kommer ifrån.
– I hela min karriär har jag spelat i Västerbottensserier med Arvidsjaur och mött västerbottniska lag, så på så sätt känner man väl sig mer välbekant med de västerbottniska kretsarna. Men det är klart att jag är norrbottning och det är något jag är stolt över, säger Holmström.
Det var i Ringelhallen karriären startade – och det var framförallt där han tillsammans med kompisarna tillbringade nätterna på loven.
– Det var liksom vår ishall. Vaktmästaren blev så jävla less på oss så vi fick en nyckel så vi kunde låsa och släcka. Vi var där hela dagarna och vi sov över i omklädningsrummet när det var lov. Vi hade med oss middag till hallen och drog dit efter lunch och så var vi där hela natten. Sen klev vi upp på morgonen och så var vi ute på isen igen, säger Holmström.
Sen erkänner han att de då bara gjorde saker som de tyckte var roligt.
– Då var det betydligt mer puck och skjuta än att åka skridskor kan jag säga, haha. När jag flyttade till Skellefteå och började spela här (redan under de sista ungdomsåren) så kände jag att ingen var bättre än mig med puck men just skridskoåkningen och i fysen låg man hästlängder efter.
Farsan är tränare hos rivalen
När flyttlasset gick från Arvidsjaur till Skellefteå så hängde pappa Urban Wikberg med. Men till den här säsongen uppstod ett litet problem: Pappa Urban blev tränare i Luleå Hockeys U16-lag, vilket fick halva släkten att jubla.
– Mina morbröder är verkligen inbitna i Luleå och morfar är också Luleåfan – så det är mycket Luleå i min släkt, säger Holmström.
Men 18-åringen har morsan, Viveka Holmström, och farfar, Tage Wikberg, på den svartgula sida.
– Nu är givetvis mamma också Skellefteåfan men från början var det som jag och farsan. Nu har han ju totaldissat mig och gått till Luleå, haha. Nu är det Luleå för hela slanten för honom så han brukar lägga pikar. Senast vi var uppe och torskade så fick jag några sms där han la några pikar och var stolt över att Luleå vann, men jag tror han hejar på mig samtidigt.
Farfar – största supportern
På söndag drar finalserien mot Växjö igång. Sen återstår det att se om Skellefteå AIK spelar hem tredje raka guldet.
– Det ska bli extremt roligt. Att få vara med i en SM-final i första seniorsäsongen är få förunnat och otroligt kul, säger Axel Holmström innan han kommer in på motståndet:
– I en SM-final kan man inte förvänta sig så mycket annat än att det kommer att bli jävligt tajt. Vi har haft tajta matcher mot dem hela säsongen och det är väl ingenting som säger att det blir motsatsen i en SM-final. Båda kommer verkligen kriga fullt ut och offra sig för varandra men förhoppningsvis har vi marginalerna på vår sida.
När Axel Holmström skrinnar ut i Skellefteå Kraft Arena på söndagseftermiddagen så inleder han jakten på sin första SM-titel. Men han är inte ensam på resan, för farfar Tage Wikberg följer varje skär som sonsonen tar.
– Han är en kille som verkligen är hockeyintresserad och han har koll på varenda liten statistikgrej om mig och han kopierar ut saker. Han har en hel pärm med Axel-grejer som han brukar visa upp. Han är viktig och han är en stor del – och han är Skellefteåfan. Han skickar alltid sms till mig före och efter matchen och skriver vad han tycker och tänker om matchen. Han är stolt och när han är stolt över mig så blir det extra glädje, säger Holmström, som vill vinna även för farfars skull:
– Nu när det går bra i ett slutspel är han ännu stoltare och ännu gladare i sms:en så givetvis är det något man tänker på, att ”jag vill vara bra så att farfar kan vara stolt också”. Han är mitt största fan.
Kommer Le Mat-pokalen att åka hem till farfar om det blir guld?
– Förhoppningsvis. Först ska vi knipa den och sen ska jag nog försöka roffa med mig den hem till Arvidsjaur.