Det var en match som såg ut att vara förlorad på förhand. Med Chris Abbott och Johan Fransson – normalt två av stöttepelarna i matcherna mot Skellefteå – skadade fanns det stora hål i Luleås laguppställning.
Det behöver inte betyda någonting.
Det gjorde det den här gången.
Nu för tiden vet vi ju hur det måste se ut för att Luleå ska slå Skellefteå.
* En mur i kassen.
* Felfria backar.
* Stenhård press.
* Effektivitet.
I de här matcherna kommer hemmalaget aldrig att vara dåligt, det går aldrig att komma undan med en enda halvdan insats.
Jag tror jag kunde räkna till ett tjugotal i går.
Mark Owuya, succémannen, hade ingen av sina bättre kvällar. Det började vid Skellefteås 3-0 – publiken jublade efter ett skott, Owuya trodde pucken låg i kassen och slutade spela, Erik Forsell stötte in den vid vänster benskydd – och det slutade efter 5-1, när Owyua såg ut att drabbas av galopperande starr och styrde in ett öppet slagskott från långt håll med sin egen plockhandske.
Jag tror inte att Jonas Rönnqvist någonsin bytt ut en målvakt under match. Den här gången kände han sig tvungen. Det behöver inte vara av ondo.
Nu vet Luleåtränaren var han har sina båda målvakter. Mark Owuya, fläckvis briljant men en smula inkonsekvent. David Rautio, evigt trygg och kompetent. Det är Rautio som ska vara förstavalet i ett slutspel och Owuya som ska komma in och vända matchserier om hans lagkamrater stångat sig blodiga och saknar alternativ. Det här är fortfarande en potentiell guld-duo – bara med klarare roller.
Målvakterna sägs vara halva laget, de var definitivt inte hela historien om det här derbyt.
Det var långt ifrån bara Owuya som slarvade.
Daniel Gunnarsson stötte bort sig vid rödlinjen, Dean Kukan glömde grundkursen vid två mot en-lägen och de andra backarna var för snälla framför egen kasse och för oprecisa i sitt passningsspel. Samtidigt hade forwards en svår uppgift, Skellefteå hade ledningen hela matchen och kunde spela med trygghet i egen zon. Pressen var lite otajmad, utvisningarna lite för billiga, dribblingarna lite slarviga och viljan att ta sig in framför mål lite bristfällig. Min åsikt är att matcherna mellan Luleå och Skellefteå oftast vinns av det lag som behöver segern mest, det lag som har störst kniv på strupen och därmed mest desperation att lägga som insats.
Redan innan matchen skrev jag att det borde vara Skellefteå som ville mest den här gången. Inget jag såg under den fick mig att tvivla på mina ord.
Ibland är det allt som behövs.
Så bra är Skellefteå fortfarande.
Tomas ”Bulan” Berglund, tränarstabens lille agitator, har ju pratat om att Skellefteå har sämre backar än i fjol. Det har han rätt i, men så länge hans lag spelar så här kan det inte utnyttja den kvalitetssänkningen.
Det negativa: Det krävs mer än så här.
Det positiva: Vi vet att det finns.
Luleå Hockey kommer, om allt går som det ska, att ta hand om andraplatsen i serien. Jag tvivlar på att lagen framför, Växjö och Frölunda, är tillräckligt konsekventa och kompetenta för att klara av att behålla försprånget. Med det i åtanke lär de här lagen inte mötas igen förrän i en SM-final, och då vill jag se en helt annan insats.
5-1 är förnedrande siffror, särskilt när slutresultatet är spikat redan efter halva matchen – men den enda som går att dra av det här är att Skellefteå är svårslaget på bortaplan
Det visste vi redan.
Luleå redan bevisat att man klarar av det ändå.
Det enda som återstår nu är att bevisa det igen och igen - men det är en uppgift som hör våren till.