Klara Lindqvist är Luleåtalangen som siktar högt. Ett av målet är att simma OS, precis som hennes mamma Anna-Karin gjorde.
Det börjar precis ljusna ute och klockan är några minuter efter 7.00 den här onsdagen i Pontusbadet. Men Klara Lindqvist har varit uppe sedan femtiden och är en timme in på sitt simpass.
I vanliga fall går hon på Elitidrottsgymnasium i Umeå. Men när vi träffas är det höstlov och den 16-åriga talangen är hemma i Luleå och tränar med klubbkamraterna i Luleå SS.
I Umeå tränar hon 17,5 timmar per vecka. En sådan här vecka blir det några timmar mer.
– Nu har man ingen skola så det är bara att köra på. Vi brukar kalla loven för Hell week, för då är det mest träningar, säger Klara Lindqvist.
Hennes mamma Anna-Karin simmade i OS 1984 och Klara Lindqvist siktar också mot olympiska spel. Några minuter efter att träningspasset är slut sitter vi i kafeterian utanför simhallen och Pontusbadet är nästan som ett andra hem för henne.
– Jag är 16 år gammal. Jag har simmat i 16 år. Jag har alltid simmat. Det har inte funnits något annat. Det är jag väldigt glad för. Det har verkligen varit hela mitt liv. Det är lite så när man har sportande föräldrar.
Träningsperioden hon är inne i nu är uppladdning inför JSM i Eriksdalsbadet i Stockholm den 23 till 27 november.
Mamma Anna-Karin var bäst på ryggsim, men Klara är mycket mer allround.
– Just nu är det bröstsim och medley (alla fyra simsätten) som känns bäst. Men även fjäril och frisim. Så det är egentligen allt utom ryggsim.
Det är för tidigt för henne att bestämma vilket simsätt hon ska satsa på.
– Vi har kollat på hur jag ligger till i landet. Då är det medley och bröstsim, lite frisim och fjäril också. Jag ligger ändå relativt högt på det mesta. Det vi tänker satsa på mest är 100 medley. Sedan 50 och 100 bröstsim. Det är där jag har klar medaljchans. Det är det jag tänker göra. Jag tänker ta medalj.
Klara Lindqvist är beredd på att satsa hårt för att bli bäst. "Då får man göra lite uppoffringar ibland. Men det är inget jag tar skada av", säger hon.
Medley är traditionellt ingen stor svensk gren, men Klara gillar att alla fyra simsätten är med.
– Jag tycker att det är jättekul. De flesta tycker att det är jättejobbigt. Jag är den enda i klubben som tycker om det.
Vad är det roliga med medley?
– Det blir som ett annat lopp. Det blir mycket mer spännande för du kan aldrig slappna av. Om du simmar 400 frisim då kommer du nån gång att komma in i ett mönster. Men på 100 medley bryts det hela tiden, jag måste vara beredd på nästa simsätt. Det blir mycket mer intressant att kolla på och att simma. Det kan ändras så mycket under loppet.
Medley i all ära, men det var på 200 meter bröst i somras som Klara Lindqvist slog till med en sensationell bronsmedalj. Hon slog personligt rekord med tre sekunder.
– I somras hade vi ingen aning om att det skulle gå som det gick. Det var något helt nytt. Efter den tävlingen har vi verkligen börjat satsa på riktigt.
Det var ett riktigt lyft för dig?
– Jag har haft drömmen om att satsa på det här som en karriär hur länge som helst, sen jag var fem har sagt att jag vill bli bäst. Men nu är det mer ett mål. Det är inte bara en dröm.
Hur kändes det efteråt?
– Det känns som att man kommer närmare och närmare nånting som jag verkligen har strävat efter länge. Och det är en lång bit kvar att gå. Men man blir såklart jättemotiverad av att få en sån här framgång.
Klara Lindqvist kastar sig i väg från startpallen i morgonens sista övning.
När hon är tillbaka i Umeå är det en inrutad vardag som mest innehåller träning och skola.
– Jag får ofta den frågan om jag hinner med något umgänge med kompisar och så. Det egentliga svaret är nej. Men samtidigt har jag mina vänner på simhallen. De jag vill vara med är de jag simmar med. För vi har samma intressen och samma mål, säger hon och fortsätter:
– Jag har valt det här av en anledning. Jag vill bli bäst. Då får man göra lite uppoffringar ibland. Men det är inget jag tar skada av. Det är inget jag tycker är hemskt tråkigt.
Du känner inte att du missar något?
– Nej, verkligen inte. I am playing the long game. Det finns ett mål här. Jag kan inte släppa det bara för att vara ute med kompisar på kvällen. Det känns onödigt. Det är det här jag vill.
Finns det någon press på dig för att din mamma var så bra?
– Den frågan får jag också ganska ofta. Jag tycker inte att jag känner nån press. Däremot kan jag uppnå mer än jag gör nu. Jag kan inte säga att jag känner någon press för att hon var så bra. Mer att jag känner mig stolt över henne och att jag känner att jag kan göra likadant. Om hon kunde kan jag.