Charlotte Kalla lämnade landslagets träningsgrupp för en vecka sedan. Beskedet slog ner som en bomb – och under Piteå Elits träningsläger i Västerbottensfjällen förklarade Kalla sitt beslut.
– Jag har haft Magnus som tränare sedan 2008. Vi hade ett nära samarbete då, träffades både på tävlingar och träningar. Det kändes verkligen som min karriär tog fart då, säger Kalla.
Ingesson slutade som förbundskapten 2010, men fortsatte som Kallas personlige tränare. Sedan dess har det varit en ständig kamp för att hitta tillräckligt med tid för samarbete.
– Vi har alltid haft 50-60 mil mellan oss. Jag tror på att ha närvarande tränare, inte bara höras via telefon och SMS. Vi har försökt hitta lite olika lösningar under åren, men det har ändå inte känts som att det blivit optimalt, säger Kalla, som till slut nådde vägs ände.
Hon kunde helt enkelt inte vara utan Ingesson längre.
– Det känns jättespännande. Det är en utmaning, något jag aldrig gjort tidigare. Jag tror på det här, jag har gjort det länge, jag har alltid trott att om ett samarbete ska lyckas krävs det att man träffas. Det räcker ju inte alltid med att Magnus får höra min telefonversion av vad som hänt – det är bättre att han får se det på plats under flera dagar.
Har han inte kunnat det tidigare?
– Ja, i viss mån, men om jag nu tror på det här sättet att jobba på – varför gör jag det inte fullt ut då? Varför ska jag gräma mig över att jag inte försökte? ”Jag trodde på en sak, men jag vågade inte följa min tro”, det skulle ju bli en jättejobbig erfarenhet.
Allt föll på plats när Magnus Ingesson tilläts ta tjänstledigt från sin tjänst som polis i Piteå för att träna Kalla.
– Jag tror att det här kommer att göra mig till en bättre skidåkare, annars hade jag inte valt den här vägen. Jag tror att jag kan utvecklas, säger Kalla.
Borde du, med facit på hand, ha gjort det här tidigare?
– Nej, jag har inte varit redo för det här ansvaret än.
Äh, det blir ju Ingesson som antingen blir boven eller hjälten i det här dramat, som antingen förstör eller förädlar Sveriges bästa skidåkare.
– Nej, men så är det ju inte. Jag har ju massor av folk runt mig. Dessutom är det ju fortfarande jag som ska genomföra allt. Jag är bara lojal mot mig själv.
Vad är det värsta som hade kunnat hända om du stannat kvar i landslaget?
– Att jag haft den här rösten i skallen, som säger att jag inte vågade. Dessutom tror jag att jag hade blivit sämre skidåkare. Jag hade inte kunnat ha det fokus som behövs om jag inte följt mitt hjärta.
Kan du bli bättre?
– Jag kan bli ännu bättre. Hur mycket? Det vet jag inte – men nu har jag i alla fall förutsättningarna.