Efter att ha spelat ute på Hertsörinken, utan målvakter och utrustning valde laget att starta upp en helt ny förening och nu gör klubben sin fjärde säsong i division 3.
– Målsättningen har alltid varit att kliva upp efter jul, men vi har ännu inte lyckas utan istället fallit på målsnöret varje år. Tyvärr verkar det bli så i år också om inte Rosvik väljer att göra något annat. Vi har förlorat mot Rosvik i år, vilket är den enda förlusten, säger tränaren André Samuelsson
I en sport med hård utslagning är Hertsörinken, eller "folkets lag" som de kallar sig, lite av en unik hockeyförening i Norrbotten. I Hertsörinken är alla hockeyspelare välkomna och laget består av spelare med skiljda hockeybakgrunder.
– Vi har blivit alternativet för de som inte vill träna 3-4 gånger i veckan och resa Norr- och Västerbotten runt. Vi har färre matcher, färre träningar och lägre ambitionsnivå. Vi finns till för den bredare massan, helt enkelt.
Finns det ett stort tryck för en breddverksamhet?
– Absolut, och det märker vi ju. Det är nästan varje år spelare kommer som antingen har varvat ner med hockey för något år sedan, eller har tänkt göra det. Det behövs för att man ska kunna hålla kvar folk i sporten. Sen det som är fantastiskt med det här är att alla i laget verkligen älskar hockey. De flesta är hockeynördar som saknat någonstans att vara. Det är olika omständigheter med att livspusslet inte fungerat eller att man inte befunnit sig på den nivån att man klarar av att spela division 1-2. Då har man valt att spela hos oss. Det här är ett härligt gäng med många sköna profiler, det är kul att vi fått det i en organiserad form.
Nu försöker Hertsörinken hitta nya former för att fler unga ska få möjlighet att spela ishockey.
– Det är inte optimalt att det kommer 16-17-åringar som spelar och tränar med oss. Istället skulle det behöva finnas fler Hertsörinken i även yngre åldrar, redan vid femton års ålder. Det är många som vill fortsätta spela ishockey, men kanske vill satsa på fotboll eller någon annan idrott. Jag tror att en sådana här verksamheter kommer behövas i framtiden. Jag är stolt över Hertsörinken och stolt att vi lyckas dra igång en sådan här verksamhet.
Tittar ni på en lösning att kunna starta ett lag för yngre åldrar?
– Inte just nu. Det som är att varje gång vi växer kommer det krävas mer av föreningen. Det funkar när vi är två lag och vi sköter det själva vi som är spelare och ledare. Växer vi kommer det bli ett högre tryck på rent det administrativa i föreningen. Vi har inte pratat eller tittat på det. Men vi har folk i laget som får barn, så avkommorna till Herstörinken-spelarna blir fler och fler.
Hertsörinken har använt sociala meder som verktyg för att marknadsföra sin klubb – och responsen har varit stor runt om i Hockeysverige. Bland annat har klubben sålt souvenirer runt hela Sverige och C More har tagit upp laget i sin hockeypodcast.
– Vi har sålt en jäkla massa tröjor. När jag med jobbet åkte bil från Stockholm levererade jag i Stockholm, Gävle, Sundsvall, Örnsköldsvik och Umeå. Det är kul, och vi har faktiskt sålt tröjor i Skåne också, säger Tom Niemi, som är en av spelarna i Hertsörinken.
Spridningen på sociala medier har också gjort att det varit flera hundra personer på vissa matcher – i division 3.
– Jag tror det var som mest 300 personer förra året. Och så fyllde vi Sunderbyn ishall när vi hade säsongsfinal under det första året. Då ledde vi faktiskt med 6–1 inför sista perioden, men i division 3 svänger det ganska mycket. Då hämtade de upp till 6–6 innan vi kunde avgöra till 7–6 med några minuter kvar. De flesta hade ju gått hem inför den sista.
Vart kommer benämningen "folkets lag" ifrån"?
– Det har ju att göra med att vi har ett väldigt mixat lag. Alla är välkomna att provträna och köra på hos oss. Vi har egentligen inga kriterier, utan laget är till för folket, säger Hertsörinkens poängkung Rickard Sjödin.
Vad är det som gör att ni lägger ner den här tiden på division 3?
– Det är ju kanske ingen proffsliga. Men man gör ju det för att man gillar hockey och gillar att vara med ett lag.
Tom Niemi fyller i:
– Jag var borta ett år på grund av problem med halsen. Nog saknade jag hockeyn, men saknaden var framförallt gemenskapen.