Ni som följt Charlotte Kalla ett tag vet vad jag menar. Hennes ögon är alltid så talande. Antingen gnistrar de likt en julgran av lycka eller så sprutar de ur sig ilska och besvikelse.
Efter 75-platsen (!!) på tio kilometer klassiskt var de mest tomma. Jag var beredd på en mardrömsintervju. På tårar och ilska, kanske riktad mot oss journalister. Om inte det, så var jag redo för två korta citat, typ: "Det gick åt helvete" eller "Åk själv".
Så blev det inte. När Kalla väl hittade till mixade zonen såg hon mest ut som ett frågetecken. Hon svarade utförligt på våra frågor, verkade inte knäckt eller förbannad. Hon sa att hon var frustrerad, men visade det inte på samma sätt som hon brukar.
När hon åkte illa på skandinaviska cupen veckorna innan VM i Falun 2015 grät hon och sa att hon inte hade på VM att göra. Då var hon nere på botten – men lyckades klättra upp hela vägen till VM-succé.
Jag blir förbryllad av att hon inte reagerar på samma sätt nu. Hon jagade ju besked. Kvitton på att hennes ensamsatsning givit frukt.
Jag vet, vi ska inte alls dra för stora växlar av det här. Charlotte Kalla kan fortfarande göra en bra tävling redan i Lillehammer nästa helg.
Ändå. Jag trodde nog aldrig att jag skulle säga det här, men jag saknar de svarta ögonen.