Mitt i vallabyn ler Therese Johaug sitt berömda leende. Hon ser glad ut. Som att livet leker, som att hon är bäst i världen på skidor och alla älskar henne.
Men leendet är inte på riktigt. Det sitter på en bild, en bild som fortfarande pryder ena långsidan av Norges vallabuss. Therese Johaug är inte här. Hon är någon helt annanstans, avstängd i väntan på en dopningsdom.
En bit från den norska vallabussen har någon satt upp en lapp där det står: ”DDR Norway Ski Team = doping team”. När världscupen drar igång i finska Ruka är det en ny verklighet som möter de norska åkarna.
Från att ha varit älskade och beundrade får de nu leva med att vara misstänkliggjorda och hånade.
För vad händer egentligen om Marit Björgen vinner sprinten i dag? Eller om Martin Johnsrud Sundby krossar konkurrenterna i morgon? Inte kommer det att vara idel glädje här på stadion då, det kan jag lova. Jag tror snarare på burop och hårda ord.
Det är faktiskt lite märkligt att vara tillbaka i Ruka den här gången. På ett sätt är allt sig likt. Det är vinter och det är kallt. Charlotte Kalla ser beslutsam ut när hon glider förbi de väntande journalisterna vid vallabussen med blicken i skyn. Marcus Hellner har, sin vana trogen, inte dykt upp ännu. Han bilar från Gällivare och anländer först under fredagkvällen. Tomtemor och tomtefar är ute och strosar på träningsområdet. De vinkar glatt och jag känner mig som ett barn på nytt.
Så vänder jag blicken mot den norska vallabussen några hundra meter bort. Ett stort stängsel är uppsatt utanför området. En vakt står vid ingången, här är det tvärstopp. Inga obehöriga är välkomna.
Men på bussen ler Therese Johaug. Ett leende så malplacerat att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
Det är svårt att skriva en krönika som handlar bara om sport nu. En krönika om Charlotte Kallas ensamsatsning, Johan Olssons comeback och Marcus Hellners nytändning. Det gör mig lite sorgsen – för mitt i det dopninggråa slasket är jag ju så oerhört sugen på att se de svenska åkarna den här vintern. Jag har en kittlande känsla i magen av att något stort är på gång. Jag vet inte alls om det stämmer, men såhär inför premiären kan man ju kosta på sig att drömma och hoppas lite.
Marcus Hellner imponerade på mig i Bruksvallarna och får han bara vara frisk tror jag att vi kommer att få se en helt annan Hellner i år jämfört med i fjol. Om han tar en topplacering här i Ruka låter jag vara osagt. Det var framför allt i skejt hans kvitto kom förra helgen och i Ruka handlar det bara om klassisk teknik.
Så har vi Charlotte Kalla. Hon missade tävlingarna i Bruksvallarna vilket betyder att vi inte har en blekaste aning om var hon står just nu. Dels har hon varit sjuk, dels har hon tränat på egen hand hela sommaren och hösten. Charlotte Kalla är... ja, lite av ett mysterium.
Vanligtvis inför tävlingarna i Ruka har Kalla krossat allt motstånd i Bruksvallarna och därmed skapat orimligt höga förväntningar på sig själv redan innan världscupsäsongen dragit igång.
De förväntningarna slipper hon nu – och jag tror att det passar henne. Hon säger själv att det har varit skönt att träna utanför landslaget under försäsongen eftersom hon har sluppit att ständigt jämföra sig själv med åkare som Stina Nilsson och Ida Ingemarsdotter. Hon har kunnat träna i lugn och ro, haft fokus på nuet och det som ska göras. Det har hon mått gott av.
Den svensk som har störst förväntningar på sig den här helgen är en som inte tävlade på hela förra säsongen. Genom segern på 15 kilometer klassiskt i Bruksvallarna visade Johan Olsson att han är tillbaka och det förvånar mig föga om han står på pallen efter söndagens tävling.
Tyvärr spelar det nog inte så stor roll vem som vinner de här tävlingarna egentligen. Oavsett om det är Norge, Finland, Sverige eller USA kommer frågan oundvikligen att finnas där: Vem kan man egentligen lita på?
Det är den tråkigaste konsekvensen av de norska dopningskandalerna – och ingenting att le åt.