Världscuppremiären i finska Ruka närmar sig. Jesper Björnlunds första stora test som ny tränare för puckelpistlandslaget.
I somras valde 26-åringen från Kiruna att lägga av med sin älskade sport. I alla fall som aktiv.
Nerverna sög ut allt det roliga ur åkningen. Han pallade helt enkelt inte längre.
- Jag kände att jag var ganska klar med att tävla, säger Jesper Björnlund när vi möts på en kick off inför den kommande världscupsäsongen.
Säsongen 2009/10 fick Björnlund sitt stora genombrott. Tre världscupsegrar gjorde honom till ett enormt framtidsnamn.
Ändå var beslutet att lägga av enkelt.
- Jag har ju alltid varit lite dålig på att tävla, jag har aldrig tyckt om det riktigt, säger han.
Varför inte?
- Det var kanske inte alltid jobbigt, vissa säsonger och tävlingar var värre än andra. Ibland kom jag in i ett flow då jag bara kunde åka, men när jag tänker tillbaka på de gångerna bottnar de i ett väldigt specifikt sinnestillstånd.
Hur menar du?
- Man ska vara lugn, men samtidigt inte för lugn. Förstår du? Det blev en stress för mig att hålla på och jaga det där sinnestillståndet hela tiden.
Det kom inte naturligt?
- Jo, ibland. Men så fort jag fick lite press på mig så blev det jobbigt.
Du var väldigt ung när du lade av.
- Ja, men jag hade kört ganska länge. Jag åkte tio år i världscupen.
Du har aldrig ångrat ditt beslut?
- Nej, nej, nej. Visst, när puckeln känns skitbra hade det varit kul att köra några åk. Men det är ju bara att jag gör det när de andra åkarna är klara.
Efter beslutet att lägga skidorna på hyllan fick Jesper Björnlund en annorlunda - men gyllene - chans att ändå stanna kvar i puckelpistvärlden. Han blev svensk landslagstränare.
Ett jobb han stortrivs med.
Nu behöver han inte oroa sig för de där spöklika tävlingsnerverna längre.
- Som tränare är jag inte alls lika nervös. Det är lättare att tala om för andra att de ska leva i nuet än vad det är att själv göra det.
Björnlund berättar att han pratar mycket med sina åkare om just nervositet och press.
- Puckel är en otroligt mental sport och det är mycket som kan gå åt helvete. Man måste slappna av och undvika tankar som "vad händer om?" eller "vad händer om inte?". Sådana tankar kan vara förödande i en skarp tävlingssituation.
Hur är du som tränare?
- Jag försöker vara hård och rättvis. När det är träning och man har åkt långt gäller det att ta till vara på dagarna, alltid ge allt vad man har. Just i sådana träningssituationer är jag nog ganska hård.
Blir du förbannad om någon tar det lite för lugnt?
- Det är klart att jag kan bli sur. Men ibland ryter jag till åt någon för att få en reaktion, så att personen vaknar. Jag kanske inte är sur på riktigt, det är lite spel för gallerierna ibland. Som åkare är man inte så smart alla gånger, ibland måste man ryta till för att få in dem på rätt väg.
Jesper Björnlund tror mycket på sina åkare inför den stundande världscupsäsongen som inleds i Finland till helgen.
Han förfogar över ett ungt lag med mycket talang.
Nu hoppas han bara att hans tränaregenskaper räcker till.
- Jag hade lite prestationsångest i början. Bara för att man varit en duktig åkare betyder inte det att man är en bra tränare. Om jag inte lyckas med de här talangfulla åkarna, då har jag gjort något fel.
Känns det som du kommer lyckas?
- Jag är väldigt övertygad om att det kommer att gå bra. Sedan får vi se hur de yngsta och mindre erfarna åkarna reagerar i världscupen.
Jesper Björnlund låter som en stolt pappa när han pratar om sina åkare. Något han kallar för coachsyndromet.
- Alla coacher tycker att just deras åkare är så jävla bra. När man träffar andra tränare blir det mycket sådant snack. "Titta vad min åkare kan göra".
Har du blivit sådan?
- Ja, absolut. Jag värnar verkligen om mina åkare. Jag är jättestolt över dem.