Gräset låg frostigt, termometern visade ett par krispiga kallgrader och i eftermiddagssolen vajade flaggorna: Serbien, USA, Brasilien – samtidigt som speakern propagerade för köp av charklådelotter. I Risögrund samsas den stora världen med våra allra svenskaste gräsrötterna. Det går rätt bra, oavsett vilka mått man använder.
I fjol såg jag Assis damer förlora den första kvalmatchen på hemmaplan mot Bollstanäs med 2–4 och tappa chansen till avancemang. I år skulle det gå annorlunda.
Laget är spetsat och efter 2–2 på bortaplan i den första matchen mot Östersund hade Assi ett gyllene läge att ta revansch för fjolåret, att till sist ta det där sista klivet upp till landets näst högsta serie.
Det slutade, som ni ser, i tårar.
Tick-tack-tick-bom. Tick-tack-tick-bom. Tick-tack-tick-bom. Det är ljudet som ackompanjerar döende drömmar på Billerud arena. Östersunds passningsspel var både konsekvent och varierat. Kort, kort, kort... lång, gärna efter marken, alltid på en ledig yta. Assi hade inga motdrag, så fort de erövrade bollen gick den – som alltid annars, men då har det fungerat – till da Silva på mittfältet.
Hon var aldrig ensam. Hon fick aldrig vända upp, hota med sitt magnifika skott eller sina känsliga passningar. I bästa fall tvingades hon passa hemåt, men oftare tappade hon bollen precis när lagkamraterna var på väg framåt – och Östersund kunde välja och vraka mellan spelvändningar och kontroll.
Det hade kanske gått 35 minuter av första halvlek när jag och NSD:s altmeister K-L Sundqvist tittade på varandra och ställde samma fråga nästan samtidigt: ”Hur fasen kunde Assi få 2–2 i första matchen?”
Strax efter pausen kom 0–1, målet var lite turligt men ledningen var så logisk att man skulle kunna använda den som utbildningsmaterial vid filosofiska fakulteten i Lund. Jouko Liakka flyttade upp da Silva på topp bredvid Craig och hemmalaget blev något spetsigare.
Det hjälpte inte.
Men det var i alla fall ett försök.
Emma Schäufele grät inte (”Jag håller det inom mig istället”) men hon definierade Assis problem så gott det gick.
– När Fernanda går upp på topp tappar vi mittfältet fullständigt, när hon spelar på mittfältet blir vi för trubbiga. Vi behöver någon som kan ta över hennes plats om hon går upp, vi har helt enkelt för tunn trupp.
Där står Assi nu. Men ska klubben göra något åt det?
Kanske duger det att vara ett topplag i norrettan?
Kanske räcker det med att samla den talang som finns i östra Norrbotten, att vara länets naturliga språngbräda mot allsvenskan?
Om inte? Då behövs ännu fler värvningar, för några uppenbara stjärnor finns inte lediga i Norrbotten. Har Assi råd? Har Assi lust? Vågar Assi ta den risken – för alla värvningar utifrån innebär en risk, både ekonomisk och förtroendemässig.
Assi måste helt enkelt bestämma sig för vilken sorts förening man ska vara.
För mig är det här bra nog.