Guldhjälten: "Kommer hålla på ett bra tag till"

46-åringen hade en drös silvermedaljer sedan tidigare från OS, VM och EM.

Efter den dramatiska omhoppningen i lagfinalen på OS i Tokyo kom till slut det efterlängtade guldet.

– Det känns fantastiskt förstås. Jag gjorde mitt första OS för 25 år sedan och det är klart, OS är roligt att vara med i, men man är inte där bara för att vara med utan för att vinna medaljer. Sedan har man förstått att det är otroligt svårt, annars hade man vunnit många fler, säger hon under firandet med släkt, vänner och medierna på Stockholms stadion.

Historisk bedrift

Det var första gången sedan 1924 som Sverige tog OS-guld i hästhoppning och trion har lovordats efter den historiska bedriften.

Men Baryard Johnsson har ännu inte lyckats greppa hur stor den är i svenska folkets ögon.

– Det har jag inte riktigt fått lov att uppleva än. Jag kom från flygplatsen, till krogen till sängen och sedan hit, säger hon och skrattar.

– Man märkte det redan lite i Tryon, (VM 2018) där vi dock förlorade mot USA i omhoppning, att det var många som följt oss. Framför allt många som i vanliga fall inte tittar. Jag förstår att det här är mycket, mycket större med tanke på att vi vann, att vi slog USA och sättet vi gjorde det på så har jag förstått att det är stort.

TT: Hade du klarat en till omhoppningsförlust?

– Det var tufft med en omhoppning för vi vet hur starka USA är. De är ju normalt snabbare än oss. Nu är det tre år senare och jag sitter på samma häst. Vi sa innan att den här omhoppningen får vi inte förlora på tid, då ska vi förlora för att det faller en bom, att vi rider för fort.

– Mentalt var vi helt inne i omhoppning, det enda som gällde var att vi inte fick vara långsammare än USA. Sedan, hade det blivit en bom hade vi i alla fall gjort allt för att vinna guld. Men nu gjorde vi inte det så vi slipper den känslan att fundera på om vi klarat ett silver till.

"Det är fysiskt omöjligt"

Trots en i princip fläckfri insats i den individuella hoppningen missade Baryard Johnsson och landslagskollegan Henrik von Eckermann pallen och slutade femma respektive fyra.

Att duon lyckades studsa tillbaka i lagfinalen var viktigt för Baryard Johnsson.

– Jag tror att det var enormt viktigt både för mig och Henrik. Jag anser att jag inte kunnat göra något mer individuellt. De andra visste inför omhoppningen att jag inte kunde slå dem på tid. Det är fysiskt omöjligt att slå Explosion W (nederländske bronsmedaljören Maikel van der Vleutens häst) och All In (Peder Fredricsons häst) på tid, säger hon och fortsätter:

– Jag tror med vår rutin, vi har varit med så länge alla tre och det är nog också halva grejen. Att vi kan lägga det bakom oss och kliva in i laget. Vi lyckas alla rundor igenom utan att göra ett misstag. Det är enormt svårt med press och nerver, men inte en miss på en hel vecka. Jag är så stolt över oss allihop och lite imponerad över hur vi lyckades genomföra det. Iskalla var vi.

Att OS-guldet till sist hänger runt Malin Baryard Johnssons hals innebär inte att hon är nöjd och drar sig tillbaka. Tvärt om.

– Det här är mitt jobb och det roligaste jag vet. Sedan har jag en tävlingsdjävul i mig som fortfarande inte gett vika och det är en kombination som gör att jag nog kommer hålla på ett bra tag till.

– Vi har ett VM nästa år till att börja med. Det får bli första mästerskapsmålet.