Den störste artisten

1986 gick jag gymnasiet i Lycksele, av alla ställen.
På den tiden var Björklöven en maktfaktor i svensk hockey och hela min klass var trogna fans, utom jag då, som höll på Luleå.
När lagen möttes i Umeå åkte jag och några klasskompisar i gemensam buss till Umeå Ishall. Men väl på plats skilde vi oss åt och jag kunde tryggt ta plats i den ditresta Luleåklacken.
Det var ett underbart minne. Luleå hade lekstuga med stjärnspäckade Löven och vi i klacken sjöng hånfullt:
”Tore och LG är inte som oss andra, nej, nej, är inte som oss andra, nej är inte som oss andra.
För Tore och LG dom ligger med varandra, ja, ja, dom ligger med varandra, ja, dom ligger med varandra...”
Som jag minns det ekade sången en hel period.
För så var det ju: trots att Tore Öqvists enda år i Luleå Hockey mest var ett tillfälligt äventyr, blev han så älskad att vi såg det som ett stort svek när han valde att återvända till Björklöven.
Tore kom, sågs och gav oss ren och skär magi.
Det otroliga är att den högerfattade teknikern gjorde 13 säsonger i Björklöven, men att hans allra bästa faktiskt var i Luleå Hockey. Det var som om han livade upp i sin roll som lagets självklare stjärna. Här var det ingen som krävde att han skulle slita allt för hårt i defensiven. Tore låg ofta och lurade vid mittzonen när kompisarna slet som hundar för att erövra pucken. Sedan fick han ett pass, dribblade upp någon stackars back på läktaren innan han snärtade pucken ribba-in.
Resultatet blev 48 poäng på 35 matcher.
Och av de 25 mål han gjorde var säkert alla vackra.
De var ju alltid det. Skotten var
Men allra bäst minns jag faktiskt en miss.
Tore Öqvist kom in i anfallszonen, helt ensam mot ett samlat försvar. Egentligen ingen situation över huvud taget. Men som den konstnär han är såg Öqvist möjligheter att skapa något stort ur ingenting.
Fundera en stund på vad karln gjorde – jag törs nästan lova att ni inte kommer på rätt svar.
Klara?
Nå, då kommer facit:
Öqvist sökte varken skott, pass eller dribbling. I stället flippade han medvetet upp pucken i bröstet på en av backarna. Och under tiden alla undrade vad som hände så störtade han framåt, mot just den spelaren. Och så fort pucken trillade ner från bröstskyddet klippte Tore till på volley.
Skottet var stenhårt – men tog i ribban.
Det var precis sånt som var så kittlande med Öqvist, den där känslan att precis vad som helst kunde hända.
När som helst.
Och i princip hur som helst.
Han dansade bara en säsong i Luleås färger – men måste ändå anses vara föreningens största artist genom alla tider.