Den legendariska superfemman

Det satt väl en 1500 personer på läktaren i gamla Delfinen och Luleå Hockey skulle spela träningsmatch mot Boden.
Året var 1983 och ett gäng lumpare från A8 i Boden hade permis. Det vill säga jag, AIK-supportern (som jag alltså glömt namnet på) och några till
Själv var jag grymt laddad och skulle visa de kaxiga 08-polarna vilket lag som regerade – även om det bara handlade om division I.
Framför allt hade jag bett dem ta en extra titt på Luleå Hockeys fem järnmän: Matti Ruisma, Lars-Göran Niemi, Roger Mikko, Hannu Niemi och Kari Heikkilä som gick under epitetet superfemman uppe i norr.
”De är riktigt grymma”, sa jag stolt.
Stockholmsvännerna var dock före nedsläpp minst sagt skeptiska: ”Vaddå Luleå lirar i ettan och alla lirare har ju finska namn. Det kan knappast vara något”, sa de och försökte se allmänt blasé ut..
En halvtimme senare lät det lite annorlunda – inte minst från den inbitne gnagetsupportern.
”Du, de är nog ganska bra – skulle nog platsa i elitserien med AIK och de andra”.
Mer rätt kunde han inte ha haft.
Säsongen 1983/84 var hockeyvintern när Luleå Hockey tog det historiska steget upp i elitserien och under hela den magiska säsongen handlade det mesta, för att inte säga allt, om den magiska kvartetten.
För att få lite perspektiv på vad de presterade är det bara att titta på statistiken:
Lars–Göran Niemi levererade 71 poäng.
Matti Ruisma 68.
Roger Mikko kom upp med 64.
Kari Heikkilä svarade för 27.
Hannu Niemi stannade på 16.
Sammanlagt 246 pinnar – siffror som i dag framstår som ofattbara men också ett bevis på hur väl de kompletterade varandra. Hur väl tränaren Freddy Lindfors skapat en enhet som var som gjorda för varandra.
Lars-Göran Niemi var murbräckan och tuffingen som röjde väg och gjorde vad som helst för att vinna.
Centern Matti Ruisma var navet, spelfördelaren och artisten som med sitt hockeyhuvud gjorde de andra bra.
Roger Mikko hade en gnistrande skridskoåkning och en sällsynt förmåga att befinna sig på rätt ställe framför motståndarmålet.
Backen och eleganten Kari Heikkilä som styrde upp spelet både offensivt och defensivt.
Doldisen Hannu Niemi stod för stabilitet och trygghet i de bakre regionerna.
Fem spelare, fem spelartyper och fem personligheter som tillsammans bildade något unikt.
Bättre än så blir inte. Kanske aldrig någonsin.