Jag var nere på Skogsvallen i torsdags kväll. IFK Luleå tränade, solen letade sig ner på planen mellan tallarna uppe vid äldreboendet och hade det inte varit för polarvinden som slet ut tårarna ur ögonen på oss hade det nästan känts som vår. Jag försökte se någon slags framtid genom gråtgardinerna, men det är svårt.
Det enda jag vet med någon slags säkerhet är följande: Det är ett fruktansvärt tjuvläge.
Länets två bästa lag gjorde faktiskt varsin smått fantastisk säsong i fjol. IFK Luleås herrar slogs om en kvalplats till superettan hela vägen till den sista matchen, tills Erido Polis korsband slets av i gyros-oset på Spånga IP. Piteås damer fick en fantastisk utveckling på några spelare, hade hugg på både serieseger och Champions League-platser, men kom aldrig ikapp lagen i den yttersta toppen.
Alla elitlag behöver inte sikta på att vinna, det finns inget självändamål med att slå sig för bröstet och måla väggar i inspirerande kulörer. Men alla elitlag bör, ska, måste sikta på att förbättra sig. Därför är årets säsong så ofantligt svår för de norrbottniska topplagen.
Den enda vägen framåt är ju att göra total succé – och det är inte lätt.
Det här är IFK Luleå: En bjässe i mål, en backlinje som allt mer liknar Berlinmuren och ett ryskt råskinn strax framför.
Sen då?
Svaret på den frågan kan mycket väl avgöra hur serien slutar.
Norrettan är jämn, jämnare än på länge. Jag ser inget uppenbart lag som, likt Dalkurd eller Sirius, kommer att jogga genom serien och lägga beslag på direktplatsen till superettan strax efter sommaruppehållet. Brommapojkarna har favoritskapet, de har värvat fint – men det är Olof Mellbergs första senioruppdrag som tränare och de spelare som försvann efter fjolåret skojar man inte bort.
Där bakom finns det fem, sex, sju lag som mycket väl kan utmana i den absoluta toppen. IFK Luleå är ett av de lagen.
Vad krävs för att laget ska klara av att ta någon av de två topplaceringarna?
Det korta svaret: Tur.
Det långa svaret: Allt annat.
IFK Luleå har haft det som kallas ”tur med skador” de senaste åren, och gud ska veta att det behövs även i fortsättningen. Årets trupp är kanske en smula bredare än de tidigare upplagorna, men en skada på fel spelare kan fortfarande förstöra hela säsongen. Tränare Waara försöker tänka på såna här saker, att inte överbelasta sina spelare med träning, han har tät kontakt med fystränare för att lägga upp ett vettigt program. Dessutom måste han införliva en i stora drag ny offensiv i det spel som han vill använda.
Kort sagt: Bakåt är det lugnt så länge IFK slipper skador. Framåt kommer det att ta tid. Förhoppningsvis släpper det så småningom och i en jämn serie där alla tar poäng av varandra kan det räcka.
Men det är långt ifrån säkert.
Piteå IF går in i seriespelet under i stort sett samma premisser, de är bara ännu tydligare. Två tredjedelar av lagets målskörd försvann med duon Appelqvist och Hammarlund. De nya spelarna är snabba, de är målfarliga – men de är långt ifrån etablerade på allsvensk nivå. Piteå har sin plats i den svenska hackordningen, det handlar om att utveckla istället för att värva färdigt, det är svårt att lyckas varje gång.
Rosengård och Linköping ska naturligtvis slåss om slutsegern, jag har svårt att se några andra lag hänga med hela vägen. Piteå får rikta in sig på en normal placering i mitten av tabellen och hoppas på…
Just det. Lite tur.
Bättre än så är inte de båda norrbottniska topplagen just nu – men de är åtminstone med och bråkar.
Det är här de ska vara.