Det började någonstans i april förra året. På VM i Kanada stod Damkronorna, trots att man till slut lyckades rädda sig kvar i A-gruppen, för "ett av de största fiaskona vi gjort" enligt förbundskapten Niclas Högberg. Efter det har det varit ont om positiva rubriker kring det svenska damlandslaget i ishockey.
Det har varit materialproblem. Det har varit nya förbundskaptener, ätstörningar, gamla gubbar, storförluster och dålig fysik – så till den milda grad att Sveriges olympiska kommitté tvekade till att över huvud taget skicka Damkronorna till Sotji. Det har, framför allt, varit petade stjärnor. Modos Tina Enström fick inte plats i OS-truppen av förbundskapten Högberg och i efterdyningarna har det rapporterats om sprickor i landslaget.
– Det är tufft att det hela tiden har varit negativt. Det har känts som att vi hela tiden grävt vår grop ännu större. Men i allt det här stödjer jag Niclas Högberg fullt ut. Allt bottnar ju i att spelare som blivit utkickade har gjort uppror, säger Emma Eliasson.
Tränaren bestämmer?
– Ja. Och sen handlar det ju om att ta ut spelare till olika roller, för Högberg precis som för Pär Mårts. Jag menar, Jimmie Ericsson är ju inte med i OS-truppen för att han är en av Sveriges 20 bästa forwards. Så är det för oss också, vi har våra roller och alla kanske inte passar in där.
Det räcker inte nödvändigtvis med att vara bra?
– Nej, det är ett pussel.
Emma Eliasson lutar sig tillbaka i fåtöljen. Den ser ut att vara hämtad från en sopcontainer, men i Munksunds "tränarrum" – en hönsnätsbur mellan två svettstinkande materialförråd i en lagerlokal utanför ishallen i Piteå – är den långt ifrån det mest slitna föremålet.
– Erika Grahm i Modo är en av mina bästa vänner, vi har pratat jättemycket om det här. Är man inne i det vet man precis varför de här spelarna inte tog en plats. För oss är det inget konstigt.
Men hade det inte varit en poäng i att vara öppen med de eventuella anledningarna?
– Jaaaoooo... Jag vet inte. Det är ju inte mitt beslut.
Men de negativa artiklarna har inte nödvändigtvis varit av ondo. Pernilla Winberg, lagkamrat med Eliasson i Munksund och därmed reservnorrbottning trots att hon är från Skåne, tror att laget blivit starkare tack vare dem.
– Det har varit annorlunda. Vi har aldrig utsatts för så mycket kritik förr. Men det har också gjort att vi slutit oss lite grann inåt, vi har blivit bättre och jag tror att det har en del med det att göra, säger Winberg.
"Nu ska ni få se vad vi kan", på ett ungefär?
– Ja, vi vill bevisa något. Vi har ett starkt lag med bra ledarskap nu.
Eliasson och Winberg är de mest rutinerade norrbottniska deltagarna i OS-truppen. Munksundsspelarna gör sitt tredje OS och för första gången kommer de till spelen utan krav på medaljer.
Sedan den äldre generationen damspelare, med spelare som Maria Rooth och Erika Holst, slutade har något hänt. Generationsskiftet har inte varit helt snällt mot Damkronorna.
– Vi är ju rankade femma-sexa och jag vet inte om vi är bättre än så. Samtidigt så har vi slagit Schweiz, Ryssland och Finland i träningsmatcher – Japan har vi inte mött den här säsongen – så vi borde kunna göra det även på ett OS. Men vårt problem de senaste åren har ju varit att vi inte presterat på de stora turneringarna, säger Eliasson.
Vad beror det på?
– De som var med förr hade ju gjort en massa VM och OS. De visste vad som skulle hända, nerverna sviktade inte alltför mycket och jag tror att det är svårare att prestera när man är yngre. Det blir som för stort, på något sätt. Istället för att använda den där ökade pressen för att höja sig själv drabbas man av panikkänslor.
Nu vilar ett stort ansvar på Eliassons och Winbergs axlar. Som rutinerade pjäser faller det på deras ansvar att förbereda de mer orutinerade spelarna i landslaget.
– Många av de yngre spelarna har ändå varit med ett par år nu, de borde ha lärt sig något nu. Vi har ändå en del rutin i truppen, säger Winberg och får medhåll av lagkamraten:
– Vi som spelat OS kommer naturligtvis att berätta för de andra hur det är, hur allt runt omkring funkar, men man vill ju inte haussa upp det allt för mycket, säger Eliasson.
Det händer saker på ett OS som man inte är van vid i riksserien.
– Jo. Plötsligt sitter man och käkar frukost bredvid Sidney Crosby. Det gäller att ha fokus på rätt saker, det är inte alltid så lätt.
Vad händer om ni klarar det? Vad drömmer du om när du ser dig själv sitta på planet hem från Sotji?
– Att man åker hem och är nöjd med prestationen.
Ett svar som hämtat från Charlotte Kallas instruktionsbok... Om ni spelar ut Kanada, har sjutton stolpskott i sista perioden men ändå slutar sjua har jag svårt att se er åka hem nöjda.
– Nej, så är det väl. Och det är väl lika klyschigt om jag säger att om man är nöjd med prestationen så kommer oftast resultaten också? Men det finns ju en anledning till att jag säger så. Förr har ju målsättningen varit medalj, då kommer pressen, och då har det gått dåligt. Vi försöker åka dit som underdogs, smyga i vassen litegrann.
Den svenska OS-truppens gäddor?
– Hahaha, ja, litegrann faktiskt.