Frågan är egentligen vilka som var mest förvånade – teamet bakom Luleåbilen som gick hela vägen eller publiken som aldrig sett Nilsson tävla och sannerligen inte väntade sig den utvecklingen efter fredagens elva, minst en sekund för mycket i Pro ET.
– Ja…egentligen är det ju min första riktiga tävling, även om vi är några kompisar som alltid hållit på med det här och hjälper varandra, säger Nilsson som dock snabbt tog bilen uppåt i listorna – med rejält stora steg. Redan på lördagen satt helgens bästa repa – 9.61 s/229 km/h – och den bidrog förstås i hög grad till kvalsegern.
– Och det finns mer att ta ut, understryker Nilsson som fick nöjet att köra en så gott som trasselfri helg i sommarvädret.
– Det har gått över förväntan…inga problem alls, egentligen…vi har justerat en växelwire, det är allt.
I sig ett kvitto på att kompisgänget gör rätt: Camaron är nybyggd.
– Köpte den halvfärdig och har byggt ny motor och växellåda, ja, konstaterar Mikael Nilsson.
Då var det som sagt lite mer att justera hos föraren.
– Men jag oroade mig aldrig över 11:an, var bara lite ringrostig…förarproblem, säger han och flinar.
Finalrepan blev en av helgens lugnare sedan motståndaren Emelie Jonsson, Umeå, rödlyktat och Nilsson kunde defilera till segern på 9,83/202. Något storfirande fanns dock inte i planeringen – däremot mer tävlande.
– Absolut. Fällfors nästa helg och kanske Sundsvall, vi får se.
Om Mikael Nilsson hade en felfri helg så fick Luleåkollegan Jan Brännvall uppleva raka motsatsen i tävlingarnas tyngsta klass, Top Door Slammer. Brännvall kom likt Nilsson med nybyggd bil men kämpade under fredagen och lördagen med att få maskinen, en 8,6 liters flathead-Hemi på runt 3500 hk, att sluta flöda. Och när teamet väl lyckades komma ut till sista kvalkörningen gick startmotorn sönder…
– Axeln hade gått av inne i starten och därmed kunde vi inte kvala in bilen, säger Brännvall som med tanke på omständigheterna ändå var på gott humör.
– Jag har siktat på comeback sedan 2010 och nu är vi där. Ja, nästan, inte på banan men väldigt nära, påminner han sig och skrattar.
Får teamet ordning på bitarna ska det kunna bli riktigt vassa tider i Pro Mod, som bilen egentligen är byggd för.
– Kapaciteten är 5,70-5,80 och europarekordet 5,86, säger Brännvall efter ett ögonblicks fundering.
Teamet lyckades till slut komma ut och köra en repa, tävlingarnas sista, men gjorde då egentligen bara en start och slog av för att få testvärden.
Två hemmaförare tog sig till final i tävlingarna: Peter Nordlund i Pro Street och Pererik Lindgren i Competition. Tyvärr drabbades båda av rejält missflyt direkt – Nordlund som missuppfattade tecknen vid däcksvärmningen, missade värmningen helt och sedan slirade bort sig direkt efter start samt Lindgren som på grund av för varm olja i turbinen fick i tvåans växel direkt.
– Uppfattade att jag skulle slå av direkt vid burnouten. Jag har tryckluftsväxel så man måste tömma för att ta om och det tar jädra lång tid. När jag väl kunde köra pekades jag direkt fram till starten – och slirade bort mig. Surt i sista repan, säger Nordlund som dock kunde glädjas över fina 7,77/296 tidigare i tävlingen. Och att ha överlevt en riktigt otäck incident.
– Krockade med en mås ute på banan, i 280…den tryckte in rutan, stolpen och en del av taket, en riktig smäll, konstaterar han.
Lindgren hade som bäst kört 8,64/253 och blev kvaltvåa på det. Men i finalen mot Daniel Jedborn, Skellefteå, ville det sig alltså inte.
– Jag har automatshifter och den slog i tvåan direkt. Så var det klart, säger han ironiskt.
Siste norrbottning till final var Bodenkillen Tobias Björnsson i Junior Dragster. Björnsson rödlyktade dock vid starten mot Oskar Norling, Sundsvall, och fick nöja sig med andra plats.