Historien om tårarma utspelade sig under Jennifer Nobis första år på universitetet i Missouri, USA. För nio år sedan närmare bestämt.
Hon kom dit som den stora high school-stjärnan i fotboll och fick en chock när alla plötsligt var lika bra som hon - eller ännu bättre.
- Jag var en väldigt omogen fotbollsspelare då. Jag kom från en liten stad, hade alltid varit bäst och aldrig behövt jobba för någonting, säger Piteås amerikanska anfallsstjärna.
- Jag klarade inte av att bli tillsagd av min tränare och grät så fort jag blev frustrerad. Jag kunde sitta längst ut på bänken och tjuta, det var väldigt oprofessionellt.
Till sist fick Jennifer Nobis tränare nog och sa till henne på skarpen: "Om du gråter framför mig igen får du inte spela kvar i laget."
- Det är det bästa råd jag någonsin har fått. Det blev en väckarklocka för mig. Det var då jag började växa mentalt, det var då jag blev fokuserad.
Slet av korsbandet
Jennifer Nobis tar emot i sin tvåa som ligger ett par kvarter från LF Arena. Lägenheten står Piteå IF för, den är möblerad och har till och med ett litet piano i köket.
- Jag försöker lära mig spela, säger Nobis samtidigt som hon drar av första strofen i Für Elise.
Längre än så kommer hon inte.Kanske är det bäst att hon håller sig till fotboll ändå.
Nu är Jennifer Nobis 27 år gammal, trygg i sig själv och har lämnat det där med onödiga tårar bakom sig.
I stället är hon en av Piteås i särklass viktigaste spelare i jakten på ett nytt allsvenskt kontrakt.
Under våren har hon gång på gång visat hur bra hon är i offensiven.
- Jag får bra betalt från Piteå, så det är mitt jobb att leverera, säger hon.
VM-uppehållet har precis börjat, men när serien drar igång på nytt kan Jennifer Nobis utgöra skillnaden mellan nytt kontrakt och nedflyttning för Piteå. Så betydelsefull är hon.
Men allt kunde ha sett annorlunda ut.
För drygt ett år sedan tillhörde Jennifer Nobis stjärnlaget Boston Breakers i den amerikanska proffsligan (WPS). Hon tjänade bra med pengar, var i sitt livs form och siktade på ett stort genombrott i USA. Hennes tränare trodde stenhårt på henne.
Men en vecka före seriepremiären 2010 kom skadan som ändrade riktning på hela hennes karriär. Det vänstra korsbandet gick av och Jennifer Nobis planer på något stort hemma i USA grusades fullständigt.
Hon var förkrossad.
Och då kom tårarna igen.
- Det var fruktansvärt, jag grät i två hela dagar. Allt jag hade jobbat så hårt för bara försvann. Jag förstod ingenting, det var så frustrerande, säger Jennifer Nobis när hon tänker tillbaka på den jobbiga tiden.
Men hon berättar att skadan inte bara förde med sig elände.
Nobis torkade tårarna och såg plötsligt saker och ting i ett nytt ljus.
- På något sätt är jag glad att det hände. Skadan fick mig att omprioritera vissa saker och jag insåg att jag kanske inte ens ville spela i den amerikanska ligan.
Varför inte?
- Det är mentalt mycket mer krävande att spela i USA. Där är allt "business", i Sverige handlar det mer om att ha roligt.
Förklara närmre?
- I Piteå vet Peter (tränare Grundström) att jag kanske inte levererar max på varenda träning, men han vet ändå vad jag kan. Jag är ingen bra träningsspelare utan en sådan som växer i matchsituationer. Men i Boston var jag stressad på varenda träningspass. Levererar du inte på träning i USA får du inte spela. Så enkelt är det. Dessutom håller tränarna därborta på med mentala spel hela tiden. Det är jättejobbigt.
Hur då?
- De sätter dig i olika situationer för att se hur du reagerar psykiskt. Ena dagen är du älskad och hyllad, nästa dag får du skäll hela tiden. Det är väldigt slitigt och krävande.
Varför gör de så?
- För att man ska bli starkare mentalt. Så är det i USA. Är du inte mentalt stark hör du inte hemma bland elitidrottarna.
Blonderade sig - för att bli svensk
Efter skada och operation slet Jennifer Nobis hårt för att komma tillbaka så snabbt som möjligt. Hon lyckades bra och förra hösten lånades hon ut från Boston till Borlänge för att få matchträning.
Inför den här säsongen ville Boston ha tillbaka henne för ett provspel, men då lockade Piteå med ett kontrakt.
Eftersom Jennifer Nobis älskar Sverige var inte beslutet så svårt.
Hon har redan spelat i fyra svenska klubbar - Danmarks IF, Umeå Södra, Borlänge och Piteå.
- Jag trivs otroligt bra i Sverige. Jag skulle kunna tänka mig att bo här även efter fotbollskarriären, men gärna i en större stad som Stockholm eller Göteborg.
Hon sätter på datorn och plockar fram några gamla bilder. En specifik är från tiden i Umeå för ett par år sedan.
- Titta vad blond jag var här, säger hon och skrattar.
Nobis förklarar det ljusa håret med att hon inte riktigt kände att hon hörde hemma bland alla skandinaver.
- Jag ville passa in så jag bestämde mig för att se svensk ut, säger hon och skrattar.
Kände du dig svensk då?
- Ja, jag gjorde faktiskt det. När jag flyttade hit tyckte jag att alla var så blonda och tunna, jag ville också vara det. Mina muskler kunde jag inte göra så mycket åt, men håret kunde jag färga.
Nu är hon rödlätt igen men känner sig ändå som hemma i Piteå.
Däremot döljer hon inte sitt missnöje med lagets säsong så här långt.
Efter nio allsvenska omgångar ligger Piteå IF trea från slutet i allsvenskan. Endast en seger har det blivit.
- Det är tur för oss att varken Hammarby eller Dalsjöfors gjort särskilt bra ifrån sig heller, säger hon och tillägger:
- Men till hösten måste det ske vissa förändringar inom laget om vi ska kunna vända på det här.
Nobis vill inte kasta skit på klubbens orutinerade målvaktspar Anna Carlsson-Dahlberg och Hanna Vikström, men hon efterlyser ändå en ny andramålvakt bakom Stephanie Labbé.
- Vi står och faller med Stephanies skada, det är inte alls bra. Flera av målen vi släppt in på sistone hade nog inte blivit mål med Stephanie mellan stolparna. Nu kommer hon tillbaka efter sommaren, men jag tycker ändå att vi är en målvakt kort.
Vad säger du om att vissa spelare kan tvingas bort?
- Lagkompisar kommer och går. Vi får betalt för att vara här och måste leverera.
Jennifer Nobis hoppas att det lossnar till hösten och att Piteå hänger kvar i allsvenskan.
Blir det så kan hon mycket väl tänka sig att stanna i klubben.
- Jag skulle gärna göra det, men inte om vi åker ur.