Bucklan är hemma i Piteå igen
Den är hockeyvärldens största trofé.Den mest kända idrottspokalen i världen.Upphovet till drömmar, förbannelser och sjövilda fester.I går anlände 15 kilo ishockeyhistoria till Piteå - och tog del av invånarnas handfasta kärlek.
Foto: Carl Brännström
Scenen påminner inte så lite om julafton, fast det är inte tomten som kommer.
Det är bättre än så.
Ni vet hur det är. Alla har vi något som slår an en särskild ton hos oss, något som sopar undan livets bekymmer och får oss att glömma vardagen. För vissa är det ballad-blondinen Sanna Nielsen. Andra kanske tycker att en bok av Peter Kihlgård är vad livet egentligen handlar om.
Men.
Om man - som jag - spelat, andats och blött hockey i 15 år så är Stanley Cup-pokalen så stor att det förvånar mig att det gick att få in den genom skjutdörrarna till Småstaden.
"Tomas är en stor kille"
Klockan elva dyker han upp. Rulltrappan upp från nedreplanet verkar plötsligt helt blockerad av en tjurnacke, ett axelparti och en stor plåtburk.
Entré Tomas Holmström - och Lord Stanleys pokal.
Jag flyr upp på en soffa för att undvika flodvågen av barn - och pappor - som väller fram.
- Jag är inte orolig. Tomas är en stor kille, han kan nog ta tillvara på pokalen.
Walter Neubrand skrattar. Han och Bill Wellman är anställda av Hockey Hall of Fame för att vara bucklans vakter under segerturnén. Sedan 1995 står det stipulerat att alla spelare som vunnit ska få ha pokalen hemma hos sig under minst en dag.
Innan 1995 rådde stundtals vild anarki. Till exempel kidnappade Montreal Canadiens stjärnforward Guy Lafleur pokalen efter segerparaden 1979, tog hem den till föräldrarnas kåk i Thurso, Quebec och lät den umgås med grannarna.
Nu för tiden går det lugnare till. Vilket kanske förklarar varför säkerhetsvakten Walter Neubrand inte bara ser ut som en lågstadielärare - utan dessutom är det.
Alva aka döpas i den hela Graal
- Det är ett kul extrajobb under somrarna, men det är mycket resor. Innan vi landade på Kallax hade vi varit hemma hos Chris Osgood i Kanada. Det är en halv värld och 16 timmars resa för att komma hit. Men i Sverige är det alltid lugnt, folk är så respektfulla här. Men det kanske beror på att vi har en hundraårig historia med Stanley cup, här har den väl bara funnits i folks sinnevärld de senaste tjugo åren, säger Walter Neubrand samtidigt som tre grabbar verkar tävla om vem som kan klättra snabbast uppför pokalens 90 centimeter.
Jag förbereder mig för att kasta mig fram och rädda bucklan - Neubrand lufsar iväg och köper vykort.
Tomas Holmström sticker upp som en stadig fyr mitt i havet av barn och föräldrar. Han är lite stressad, klockan närmar sig halv tolv och om en halvtimme ska kusindottern Alva döpas med pokalen som dopfunt. Inte första gången för bucklan, redan 1996 döpte Coloradobacken Sylvain Lefebvre sin son i den.
- Jag erbjöd kusinen det som en rolig grej, någon vecka senare bestämde han sig för att det skulle vara kul. Det blev lite stressigt att fixa fram en präst, men det löste ju sig till slut, säger Holmström och skriver ännu en autograf.
Runt omkring honom viftar barn och vuxna med papperstallrikar, gympaskor, handväskor och tjugor som de vill ha signerade av den fyrfaldige mästaren. I och med segern i våras är Tomas Holmström en av de stora inom svensk hockeyhistoria. Bara två andra svenskar, Stefan Persson och Nicklas Lidström, har fått sina namn ingraverade fyra gånger i pokalens fundament. Men det är en bit kvar till Jean Beliveaus 17 inristningar (tio som spelare, sju som ledare) för samtliga svenskar.
- Det är jättekul att det blev så mycket folk, roligt att så många som möjligt kunde komma och se Stanley cup nu mitt på dagen. Det är en jätterolig grej, speciellt för barnen. Det är roligt att de kan få en autograf och få vara kring bucklan, känna och kolla. Man vet ju själv hur man var när man växte upp, hur kul det var att få träffa sina idoler, så det är trevligt att få sprida det här vidare. Det är stort.
Ryktet säger att...
Efter ett tag, när tsunamin av småbarn har dragit sig tillbaks ut mot festivalhavet, går jag fram och tittar lite närmare på bucklan. Den ser lite sliten ut. Kan en skål av silver- och nickellegering vara jetlaggad? Jag lägger handen på den. Den är kall, trots hettan. Känns som salladsskålen i skåpet där hemma.
Ryktet säger att en spelare som någon gång i framtiden hoppas på att vinna Stanley cup inte får ta i den, eftersom spelaren då drabbas av en förbannelse som innebär att han aldrig kommer att vinna slutspelet.
Men nyss fyllda 30 år och med en aktiv karriär som avslutades för tolv år sedan känner jag mig ganska trygg i vetskapen om att mitt skepp har seglat. Jag kommer nog aldrig att få chansen till en Stanley cup-seger.
Och för säkerhets skull tog jag inte särskilt länge på den.
Så jobbar vi med nyheter