Per Ledin har hunnit fylla 38 år och gör sin 22:a säsong som seniorspelare. När vi träffar honom i Coop Norrbottens arena under snabbvisiten i hemstaden Luleå märks det snabbt att glöden för sporten är intakt.
– Jag ska fortsätta spela hockey, säger han utan att blinka och tittar ut över C-hallens is där hans yngste son Felix, 10, åker runt och skjuter puckar mot kassen.
Ledin säger att han hade tänkt snöra på sig skridskorna. Men att han valde att låta bli.
– Nu när jag har varit utomlands i två år har barnen fått starta upp något eget och det kan vara bra på ett sätt att deras kända hockeypappa inte är med hela tiden, säger han.
– Givetvis hade jag helst av allt varit med familjen hela tiden. Men det är som det är.
Det är landslagsuppehåll i Europa och forwarden har fått några dagar ledigt av sin schweiziska klubb Lausanne för att hälsa på familjen hemma på Bergnäset utanför Luleå.
– När jag väl är hemma försöker jag följa barnen och underlätta för min fru med alla skjutsningar och så vidare. Visst saknar jag att vara med familjen dagligen.
Hur är du som hockeyförälder?
– Det är svårt och man har frågat andra föräldrar hur de brukar göra för att få tips. Jag säger inte: "Nu går du ut och skjuter 20 skott". Det blir snarare så att jag går ut själv och skjuter 20 skott och kör omvänd psykologi och säger: "Kolla här. Det här skottet klarar du inte". Och så vidare.
Det har varit en annorlunda säsong för Per Ledin i Lausanne. Sedan mitten på december har han hunnit lånas ut till Davos under Sprengler Cup vid jul. Och i slutet av januari har han hunnit med två matcher i Red Ice som huserar i andraligan NLB.
– Redan när jag kom dit bestämde jag och klubben att jag skulle lånas ut om det gick några veckor med lite speltid, säger Ledin och fortsätter:
– Att lira några matcher med Red Ice var perfekt eftersom att jag inte hade spelat någon match med Lausanne sedan jag var utlånad till Davos i december.
Det rapporterades att du var aktuell för spel med Kloten (lirar också i NLA), varför blev det inte så?
– Eftersom att förslaget gällde för resten av säsongen. Jag kände att jag hade kommit till Lausanne av en anledning och jag ville avsluta det jag hade påbörjat. Min roll som pådrivare i laget var inte klart, säger Per Ledin.
– En annan orsak var ju att Kloten låg under slutspelsstrecket och en stor anledning till att jag gillar hockey är själva slutspelen. Jag gillar att vinna och sedan 2005, med undantag för Colorado (tillhörde NHL-klubben 2008/2009), har jag lirat slutspel varje år.
Var spelar du hockey nästa säsong?
– Det vet jag inte. Spela hockey ska jag göra – men frågan är var. Jag känner inte att jag behöver ha någon brådska med att skriva ett kontrakt. Det gör mig ingenting om jag måste vänta fram till augusti eller september.
Hur motiverar du dig att fortsätta?
– Jag älskar utmaningar och det driver mig, säger Ledin och fortsätter:
– Det här året har varit tuffast rent mentalt.
Utveckla gärna vad du menar...
– Jag har inget problem att motivera mig att träna. Det jag menar är känslan av att inte vara säker på en plats i en formation – det kan vara tufft. Jag har ingen gratis speltid i någon av femmorna i Lausanne. Det är lite som i början av karriären när man vill få istid. Att förtjäna speltid är min utmaning numera. Varje pass på is eller i styrkelokalen blir en möjlighet för mig att utvecklas och visa att jag förtjänar mer.
Du är ganska aktiv på twitter (mikroblogg på internet). Hur kommer det sig?
– Jag har ju en del fritid där nere i Schweiz. Jag kollar en hel del hockey och då blir det en hel del twitter, säger han och fortsätter:
– Det är lite roligt. På ett sätt är det skönt att få ut sina tankar om grejer. Det är som vanligt. Man möter de som är med mig – och de som är emot mig. Jag gillar diskussionerna som uppstår.
Är det befriande att få utlopp för dina känslor?
– Både och. Ibland är det skönt att andra kan tycka till.
Jag såg att du efterlyste spelare som vågar tycka saker inom ishockeyn i Sverige ...
– Ja. Jag vill att spelarna ska snacka så att publiken fattar. Inte bara: "Vi ska lägga ner pucken djupt". Jag vill att spelarna ska bli bättre på förklara varför och beröra mer, säger han och tillägger:
– Jag har försökt ibland. Men jag har inte lyckats så bra på grund av att jag pratar för sakta eller att jag sagt någon groda. Typ: "En match spelas i 20 perioder". Då har man valt att fokusera på min felsägning i stället.
Varför tror du det är som det är?
– Först och främst är det enklast för spelarna att inte säga något alls. Men samtidigt kan jag känna: Är vi hockeyspelare så veka mentalt att vi inte kan stå i en intervju och utmana någon och sedan stå för det.
– Spelarna säger inget eftersom att de är rädda för vad laget, tränarna, sportchefen, sponsorer, publik och motståndare ska säga. Det är anledningen till att spelarna inte är totalt öppna.
De är rädda för konsekvenserna?
– Ja. I slutändan kommer man att få äta upp det förr eller senare. Så fort du förlorar en match kommer någon att säga: "Du kanske skulle koncentrera dig på hockeyn i stället". Då blir det ju så att många skiter i att vara spontana. I stället ger man ingenting.
Hur följer du Luleå Hockey nuförtiden?
– Jag ser de flesta matcherna. Så länge de vinner är det roligt att stå vid sidan om. Men när det går dåligt har jag problem att titta på eftersom att jag vill hjälpa till.
Hade du kunnat tillföra något i dagens Luleå Hockey?
– Alltså, jag säger så här. När det handlar om lagidrott finns det inte bara en enskild frälsare som ordnar allt. Alla måste hjälpa till och bidra enbart positivt till gruppen – det finns inte utrymme till att ha negativitet i gruppen. Du kan konstatera något. Men sedan måste du lära dig och gå vidare, säger han och fortsätter:
– Den resan jag gjort. Med den rollen jag haft under de senaste två säsongerna samt kunskapen jag samlat under alla mina andra år känner och tror jag att jag hade kunnat göra stor nytta.
Har du varit nära på att återvända under de två senaste säsongerna?
– Nej.
Hur är din och Lars "Osten" Bergströms relation?
– Bra. Jag träffade "Osten" när jag åkte skridskor i morse och vi snackade lite. Jag kan inte säga att den är dålig på något sätt.
Kan du tänka dig att återvända till Luleå Hockey på något sätt i framtiden?
– Självklart har man en dröm att ge tillbaka till den stad man vuxit upp och levt i. Ge tillbaka av allt man lärt sig. Först och främst vill man göra det som spelare – om det blir så kan jag inte svara på. Det ligger inte på mitt bord eftersom att det är klubben som styr, säger Ledin och fortsätter:
– Den dagen jag väl har slutat med ishockey har jag svårt att se att jag inte ska syssla med hockey. Jag tror, med den resa jag gjort med alla med- och motgångar, att jag skulle kunna vara till nytta för många yngre hockeytjejer och hockeykillar.
Något annat?
– Jag säger så här: Om jag frågar om du och jag ska dansa och du säger nej. Ska jag sluta dansa då? Eller ska jag fråga någon annan om den vill dansa eftersom att jag älskar att dansa?, säger Ledin och fortsätter:
– Om jag slutar så är det ju bara jag själv som förlorar eftersom att det är det jag älskar att göra. Då har man bara ett val – att gå och fråga nästa om en dans.