Under flera års tid har Svenska ishockeyförbundet i olika grad subventionerat de svenska damlagens kostnader för internationella transferkort. För herrarna kostar det 12 500 kronor att skriva kontrakt med en utländsk spelare, för damerna gick det för två säsonger sedan på 3 500 för att i fjol höjas till 5 500. I lördags kunde NSD berätta att Svenska ishockeyförbundet bestämt sig för att helt och hållet upphöra med subventionena vilket innebär att damlagen nu får betala lika mycket som herrlagen.
Det finns ett par problem med det här. Det första är att hela beslutsprocessen verkar ha skett utan någon som helst diskussion med klubbarna i SDHL, vilket rent av kan vara ett avtalsbrott. Det samarbetsavtalet som upprättats mellan förbundet och ligans organisation säger att alla beslut som påverkar SDHL ska diskuteras med klubbarna. Dessutom har beslutet fattats vid helt fel tidpunkt – klubbarna har redan värvat utländska spelare i tron att de gamla avgifterna gäller och även om den ändrade kostnaden kan framstå som liten är den inte det när man tar damlagens förhållandevis pyttesmå budgetar i beaktande.
Hockeyförbundets ordförande Anders Larsson försvarar sig med att det här är den ordinarie gången för alla tävlingsbeslut, men en så omfattande förändring borde naturligtvis ha föregåtts av debatt, eller åtminstone en förvarning. Det är nästan som att förbundet inte förstår vilken verklighet damklubbarna lever i.
Eller så gör förbundet det – och då framstår beslutsprocessen som direkt cynisk.
Anders Larsson var öppen med att man använder transferkortsavgiften som styrmedel, förbundet vill helt enkelt se färre utländska spelare i SDHL och hoppas att höjd avgift ska skapa bättre utrymme för svenska spelare. Den tankemodellen är som att försöka utrota en dödlig sjukdom genom att mångdubbla kostnaden för behandlingen.
De som har råd kommer att klara livhanken, men bli fattiga på kuppen. De som inte har råd kommer helt enkelt att dö.
Så här är det: Kostnaden för det internationella transferkortet betalas inte per år, utan per kontrakt. Treårskontraktet kostar lika mycket som ettårskontraktet – och ni kan vara helt lugna för att det inte är till exempel SDE eller Sundsvall som är mest benägna att skriva långtidskontrakt med sina utländska spelare. De små klubbarna tvingas fylla ut trupperna med utlänningar eftersom de inte kan locka svenskar, de är ekonomiskt prövade, lever ur hand i mun och kommer att bli mest lidande av den här förändringen.
Svenska ishockeyförbundets styrelse ska jobba för att hela sporten ska leva. Nu har man tagit det i särklass sämsta möjliga beslutet för småklubbarna.
Idiotin i beslutet stannar inte där. För de svenska spelare som förbundsordförande Larsson hoppas ska få bättre utrymme existerar inte ens. Här och nu finns det ingen armé av lovande talanger som hålls tillbaka av finska eller kanadensiska medelmåttor. Tonåringar som Maja Nyhlén Perssson, Celine Tedenby, Hanna Olsson och Sara Hjalmarsson står inte och stampar på läktaren eller i båset – de har ledande, tunga roller i sina lag.
Det är inte bara fel på förbundets problemlösning – det existerar inte ens ett problem.
Det här är ett bekymmer. De senaste åren har vi sett en kraftig utveckling på flicksidan, fler småtjejer än någonsin vill spela ishockey och förbundet vill gärna slå sig för bröstet och säga att det är satsningen på deras hockeyskola som gett utdelning. Den har säkert hjälpt till, men jag tror att den stora anledningen är klubbarnas satsningar. Det har gjort fansen intresserade, det har skapat rubriker i media och det har gett förebilder som tänt en glöd – oavsett om de heter Karvinen, Eliasson eller Sletbak i efternamn.
Men: Varje gång förbundet säger att kvinnor inte duger, varje gång förbundet visar att kvinnor inte ska ta plats eller ha åsikter, varje gång förbundet säger att det som kvinnor åstadkommit med svett, blod och hjärta inte duger dödar man också en del av det intresse som skapas. Talanger kommer att välja basket, fotboll eller innebandy istället – eftersom det åtminstone framstår som att folk i maktposition bryr sig en smula om sina kvinnliga aktiva i de sporterna.
Bara i Luleå Hockey/MSSK har ett halvt lag svenska spelare lämnat sporten de senaste två säsongerna. Inte för att de hade ledsnat, inte för att de tyckte att hockey var tråkigt – utan för att de inte längre orkar slåss mot de direkt vidriga villkoren som de flesta av spelarna i SDHL lever under.
Om Svenska ishockeyförbundet nu vill påverka en av världens bästa ligor i positiv riktning och dessutom få fler svenskor i verksamheten har jag ett enda råd att ge:
Gör något åt de problem som verkligen existerar.