Han glömmer det aldrig.
I nedförsbacken vid Jämtöfjärden stegade en fullvuxen älgtjur rakt framför Marko Norrbackas bil. Han har ingen chans att väja undan från den flera hundra kilo tunga fullvuxna älgen som hamnar rakt på motorhuven.
– Jag kommer ihåg att jag satt fast, taket åkte ner mot min kind, det är därför jag har ärret på högra sidan. Sen fastnade jag i nackstödet och krossade sjätte nackkotan, berättar Marko Norrbacka när vi träffar honom hos sina föräldrar i Kalix.
Efter att räddningsarbetarna lyckades få ut honom i den demolerade bilen, så kördes han omgående till Sunderby sjukhus. Där konstaterades att skadorna var så pass allvarliga att han behövde transporteras med ambulanshelikopter till Universitetssjukhuset i Umeå. Det var också där han fick beskedet att han aldrig mer skulle kunna gå igen.
– Jag frågade om jag skulle kunna gå igen. Men läkarna sa att det är en så pass allvarlig skada att jag skulle behöva sitta i rullstol resten av livet.
Vad tänkte du när du fick beskedet?
– Jag är ju ganska så tjurig. Så jag sköt undan beskedet, och beslöt mig för att bli så självständig som möjligt. Vi har ju finska gener i släkten, så det var den finska sisun i mig som tickade in.
Två månader efter operationen i Umeå skickades Marko Norrbacka ner till rehabkliniken Rehab Station i Stockholm för att påbörja sin rehabilitering. Sju år senare har han fortfarande en relation med kliniken – men numera är han anställd.
– Jag flyttade först till Luleå och bodde där i två år. Där tänkte jag, vad ska jag börja göra nu? Man är 24 år gammal, sitter i en helt ny situation och har börjat om från ruta ett igen.
Då beslutade sig Marko Norrbacka att ringa ner till rehabkliniken igen, vilket ledde till att han fick arbetsträna i tre månader.
– Jag kände shiit, Stockholm är ju en ganska rolig stad. Så jag fick lite mersmak av huvudstaden, och till slut ville de ha mig kvar.
Fem år senare jobbar han fortfarande kvar på kliniken som rehabinstruktör. Där arbetar han med människor som nyligen drabbas av en ryggmärgsskada.
– Vi ska vara som en mentor, och hjälpa med tips och trix i vardagen. Ett exempel kan ju vara hur man tar på sig en sko. Efter en ryggmärgsskada är allting nytt.
Varför är det så viktigt för dig att hjälpa andra i samma situation?
– Att få se vilka framsteg som de gör, och hur självständiga de blir på bara åtta veckor. Bara det ger mig så otroligt mycket tillbaka.
Kan det finnas en uppgivenhet bland de som kommer till er?
– Det är inte så jättemånga. Det är framförallt lite äldre, och de som inte haft en så aktiv fritid innan skadan. Men vi är fortfarande där och försöker sen är det alltid upp till var och en att ta emot hjälpen.
Förutom sitt arbete som instruktör går Marko Norrbackas mesta fritiden åt till idrotten. Våren 2011 provade Marko Norrbacka rullstolsrugby för allra första gången – och redan två år senare fick han träna med landslaget.
– Jag provade på att spela tennis och pingis, men det är ju alla individuella sporter. Och jag gillar det här med att spela i ett lag, att tänka och lösa uppgifter tillsammans.
Vad är det som gör rugby så spännande?
– Jag spelade ishockey innan skadan. Och rugby är den enda idrotten där det är full kontakt och här får du tackla järnet. Jag gillar det.
I somras spelades EM i rullstolsrugby, där Sverige knep ett silver. Men i truppen fanns inte Marko Norrbacka, vilken var en stor besvikelse.
– Man har sina dagar, det går upp och ner. Vi var på en förturnering till EM. På något sätt jag kom bara inte upp i kapaciteten som jag vet att jag har.
Nu vill Marko Norrbacka ta revansch. Nästa år spelas VM, och den här gången hoppas han få vara med på mästerskapet. Men det är inte då som han ska vara som bäst.
– Det slutgiltiga målet är Paralympics 2020 i Tokyo. Just att jag inte tog mig till EM sporrar mig ännu mer att nå dit.
I nuläget finns det bara rullstolsrugby på fyra städer i Sverige. Marko Norrbacka menar att det är generellt svårare att ha ett aktivt liv som rullstolsburen i Norrbotten. Det var också en av anledningarna varför han lämnade Norrbotten. Han eftersöker nu att det ska bli lättare för ryggmärgskadade att få ett mer aktivt liv i Norrbotten.
– Jag försökte ju att starta upp ett lag i Norrbotten. Men det var svårt att dra i alla trådar helt själv, säger Marko Norrbacka.