"Svårt att spela bra när man är ledsen"

Gräsklipparen på Övertorneå Idrottsplats är ute på ett av årets första uppdrag.
Planen ser ovanligt grön och frodig ut för att vara i slutet av maj och Mohammed Karasira förklarar att laget redan hunnit med något träningspass på underlaget.
- Och på lördag ska vi spela här också. Mot Haparanda, ett riktigt Tornedalsderby, säger han och flinar.
Tillsammans med kompisarna Fabrice Niyonkuru och Freddy Kwizera tillhör Mohammed Karasira spelartruppen i division IV-klubben Övertorneå SK.
Men det finns fler saker som trion har gemensamt.
Alla tre är 18 år, alla tre kom som barnflyktingar från Burundi och alla tre har visat sig vara riktigt bra fotbollsspelare.
Sedan finns det ytterligare en gemensam nämnare.
Alla tre har ett avvisningshot hängande över sig.
- Det är svårt för oss andra att kunna föreställa sig vad de här tre grabbarna gå igenom. Det är riktigt trist det som har hänt dem, säger Övertorneås tränare Peter Emanuelsson, som tagit hand om den afrikanska trion ända sedan de satte sin fot för första gången på en fotbollsträning.
Under hösten 2007 anlände tre 15-åriga flyktingar från Burundi till Övertorneå.
Nu, nästan tre år senare skrattar killarna när de berättar om sin första vinter, skoterturerna och den hala isen under skridskorna.
- Nu är det här som hemma för oss. Övertorneå är platsen där vi känner oss trygga, säger Freddy Kwizera.
Ganska snabbt visade sig att de unga killarna från Burundi var duktiga fotbollsspelare.
De började träna med laget och Peter Emanuelsson berättar om utvecklingskurvor som mer eller mindre har pekat spikrakt uppåt under två år.
Backarna Fabrice Niyonkuru och Mohammed Karasira gör ofta ett jobb i det tysta.
Det är för det mesta anfallaren Freddy Kwizera som fått rubrikerna.
I fjol gjorde han 17 mål i norrfyran, trots att han siktade på 20.
- I år kan du få chansen att göra 20, säger kompisarna och skrattar.
- Nja, vi får väl se hur det blir. Jag har bara gjort ett hittills, men det är Migrationsverkets fel. De har tagit målen från mig, svarar Kwizera.
Och på bara några sekunder går samtalet från att vara glatt och lite lätt flamsigt till att bli mer allvarsamt.
- Det är mycket upp och ner för grabbarna. Ena dagen kan de vara jätteglada, sedan kan de få något besked från Migrationsverket och då blir det jobbigt för dem, förklarar Peter Emanuelsson.

Verkligheten för de tre 18-åringarna är att de måste vara beredda att lämna Sverige .
När de fyllde 18 fick de beskedet från Migrationsverket att de kommer avvisas.
Men de vet inte när.
- Det är det som är det jobbiga, att vi inte vet. De har bara sagt att det kan bli inom kort, säger Mohammed Karasira.
- Men vi försöker vara positiva och stötta varandra hela tiden. Vad som än händer får vi inte tappa modet. Även om det är svårt att spela bra när man är ledsen, fortsätter Fabrice Niyonkuru.
- Vi vill stanna här i Övertorneå. Det är ju här vi har vår familj nu, säger Freddy Kwizera och funderar ett slag.
Sedan fortsätter han:
- Men det är väl så här livet är. Man vet aldrig vad som händer.
Samtalet börjar handla om drömmar och framtid och ganska snart är det skratt fniss och glada miner på läktaren igen.
- Jag tror att alla har samma dröm som vi, den att någon gång få spela i en storklubb, säger Mohammed
Freddy Kwizera nickar instämmande och säger:
- Jag tror man kan komma långt bara man har vilja till det. Och det har vi tre verkligen. Jag vill spela i ett stort lag. Men först vill jag vara kvar i Övertorneå. Att bygga upp ett lag är som att bygga ett hus. Först ska vi bygga upp oss själva och ÖSK. Sedan kanske det blir Barcelona eller Real Madrid.

Redan som unga blev alla tre föräldralösa. Men under sina knappa tre år i Tornedalen har de sakta men säkert knutit nya familjeband. Trion bor hemma hos en av ledarna i laget, de pratar själva om lagkompisarna som bröder, tränarna som fäder och övriga invånare i samhället som släktingar.
- Våra lagkompisar stöttar oss jättemycket och får oss att skratta trots att det känns jobbigt. Det betyder mycket. Vi har fått chansen att spela i ett bra lag, med bra tränare och bra lagkompisar. Då vill vi göra allt för att ge något tillbaka, säger Mohammed.Karasira

Freddy Kwizera har redan funderat ut en lösning på hur han ska kunna tacka Övertorneå.
- Vi ska försöka ta ÖSK så långt det bara går. Först till division III, sedan division II. Vem vet, ÖSK kanske till och med spelar i allsvenskan. Det gäller bara att tro på det man gör, säger han.
Peter Emanuelsson vet lika lite om killarnas framtid som de själva gör.
- Det är ju det som är det värsta, att de kan bli avvisade i morgon, men det kan också ta ett år till. Men vi gör allt vad vi kan för att hjälpa dem. Fotbollen betyder allt för dem, och de betyder mycket för oss, säger tränaren, som ser stor potential i dem som fotbollsspelare.
- Jag har varit med som tränare under flera år och bland annat följt Jonas Lantto, som nu spelar i allsvenskan. Min personliga åsikt är att våra killar har bättre förutsättningar än honom. Men då måste de få utvecklas i lugn och ro och inte bli störda av en massa annat.
Och för spelarna är fotbollen en stor del.
- Fotboll är samma sak som livet för oss. När vi spelar fotboll glömmer vi allt det jobbiga och tråkiga som funnits och finns i våra liv. Det är viktigt för oss, säger Fabrice Niyonkuru.
- Det gäller att fortsätta kämpa, och fortsätta drömma. Gör man det borde allting lösa sig till slut, säger Kwizera.
Samtalet glider återigen in på favoritlag, och klubbar som killarna kan tänka sig att spela för i framtiden. Chelsea, Barcelona och Liverpool är några klubbar som nämns. Men bara ett par sekunder in i samtalet dyker ÖSK upp igen.
- Det är drömklubben för oss, säger Freddy Kwizera och avslutar:
- Och nu har vi i ÖSK dessutom börjat träna och spela som Barcelona.