Jag vet att jag egentligen är från Norrköping och en ganska stolt östgöte. Men jag har bott i Luleå i nio år och såhär i OS-tider vill jag helst inte kalla mig för något annat än norrbottning. Det är länge sen Pernilla Wiberg la av och som av en händelse är vi ju bara så jäkla bra häruppe. Jo, jag säger vi nu.
Då den här krönikan kan komma att uppfattas som en aning lokalpatriotisk känner jag att jag vill inleda med ett par saker jag ogillar med Norrbotten. För rättvisans skull.
1. Snö i november, december, januari, februari, mars, april, maj och – i år – säkert även i juni.
2. Blodpalt. Kom igen. För att citera min tvåårige son: Blä.
Annars är ju det mesta rätt bra häruppe. Jag är väldigt förtjust i tystnaden och avstånden. Dialekten och luften. Renarna som dyker upp när och var som helst. Skidåkningen på vintrarna. Midnattssolen.
Och så självklart idrotten. Kanske framför allt vinteridrotten.
Som många av er säkert har märkt har jag en stor förkärlek för längdskidor. Det finns ingen sport, i min värld, som är mer spännande att följa. Framför allt hemma i TV-soffan.
Att Sveriges kanske största guldhopp i Pyeongchang är längdskidåkare – och dessutom kommer från Norrbotten – ger extra krydda på moset. Jag pratar förstås om Charlotte Kalla. Människan som sett farligt bra ut i vinter och går in i de här olympiska spelen som skyhög medalj- och guldfavorit. Redan på lördag kan hon säkra ett svenskt guld i skiathlon och ge Sverige en drömstart på OS.
Men den här krönikan handlar inte så mycket om Charlotte Kalla specifikt. Däremot om länet hon kommer ifrån och idrottskulturen som frodas här.
Norrbotten är för jäkla bra på att producera vinteridrottare – både inom lagsport och individuella idrotter. När OS i Pyeongchang drar igång representeras vårt vackra län av hela 15 atleter. Då räknar jag såna som antingen kommer från Norrbotten eller som representerar en norrbottnisk klubb.
15 stycken alltså. Det är ett inget annat än en imponerande siffra.
Vi har rutinerade stjärnor med massor av OS-medaljer i bagaget och så har vi debutanter som står i färd med att göra sitt allra första OS. Vi representerar Sverige såklart, men även Finland och Kanada.
Norrbotten har en fantastisk tradition när det gäller just vintersport. Det är kanske inte så konstigt egentligen med tanke på det geografiska läget. Men den imponerar likförbannat.
I Vancouver 2010 hade Norrbotten tio idrottare med i den svenska truppen, i Sotji för fyra år sedan var den siffran nere på sex. Men nu är det återigen tio svenska "norrbottningar" på plats i Japan. Lägg därtill fem utländska "norrbottniska" hockeyspelare från Luleå Hockey/Mssk. Dessutom kan det bli en sextonde i Jennifer Wakefield som enligt uppgifter är väldigt nära en övergång till Luleå Hockey.
Det är många. Ändå är min känsla att det kunde varit ännu fler. Konståkaren Alexander Majorov till exmepel, han saknas. Emma Eliasson borde egentligen, med en annan förbundskapten, ha funnits med i den svenska hockeytruppen. Precis som Anja Stiefel i den schweiziska. Skidåkarna Sofia Henriksson och Jennie Öberg hade också kunnat fajtas om OS-platser med en bättre säsong i ryggen.
Då tänker jag inte ens börja rabbla upp alla norrbottniska vallare, förbundskaptener och tränare som är på plats i Pyeongchang.
När OS drar igång på torsdag tycker jag att alla norrbottningar kan sträcka på sig lite extra. Det här är vårt mästerskap.