OS i Pyeongchang är ett magiskt mästerskap för Sverige. Jag struntar i publiktomma läktare och livsfarliga kastvindar. Det vi får bevittna där bortifrån är ren och skär magi.
Svenska doldisar som kliver fram och toklevererar. Favoriter som håller för trycket. Eviga tvåor som äntligen blir ettor.
Och så alla dessa kvinnor.
När jag skriver den här krönikan har Sverige tagit fyra OS-guld i Sydkorea. Samtliga vunna av tjejer: Charlotte Kalla, Stina Nilsson, Hanna Öberg och Frida Hansdotter.
Jag har gillat uttrycket "girl power" ända sedan jag klädde ut mig till Baby Spice och uppträdde på biopremiären av filmen Spice World i Norrköping 1998.
Men de gångna månaderna – sedan kampanjen #metoo vaknade som en hungrig björn – har jag känt ett sådant otroligt systerskap, var jag än befinner mig. En stolthet över att tillhöra ett så mäktigt kön.
Nu får jag uppleva exakt samma känslor i ett idrottssammanhang.
Systerskap. Stolthet.
"Girl power".
Det ska sägas att jag inte på något sätt vill förringa den insatsen som till exempel Sebastian Samuelsson gjorde när han vann sitt skrällsilver. Det var också en helt fantastisk upplevelse. Men på ett annat sätt.
Idrott och stora mästerskap har varit männens arena sedan Eva var ihop med en länsman. Något som även speglat publiken. Kvinnor har inte tillåtits engagera sig på samma sätt som män när det kommer till sport. De har inte givits samma plats – varken på eller vid sidan av idrottsarenan. Då kanske inte heller det där fanatiska intresset, som vissa av oss trots allt besitter, fått blomma ut.
Men under det här mästerskapet har något hänt. Plötsligt noterar har jag hur väninnor, som inte bryr sig annars, hoppar framför TV:n, sliter sitt hår och tjuter av glädje. Hur de diskuterar Mona Brorssons tårar, Stina Nilssons kross och Sandra Näslunds guldchanser.
Det här kan vi nog tacka de kvinnliga atleterna för.
Herregud. De har till och med fångat in min mamma.
Min mor har alltid varit omringad av sportgalningar. Hennes far blev förbannad när IFK Norrköping "bara" vann matcher med 6–1, hennes mor avgudade Sven-Göran Eriksson, hennes man har jobbat som sportjournalist i decennier och hennes samtliga tre barn är uppväxta på idrottsarenor i olika former.
Ändå har hon alltid lyckats att stå emot trycket. När Sverige vann VM-brons i fotboll 1994 fokuserade mamma mest på att "den där Thomas Ravelli är ju väldigt lik Richard Chamberlain". För vetskap hade vi just köpt Törnfåglarna på VHS.
Men nu kan hon alltså inte riktigt stå emot längre.
Klockan var 06.35 på fredagmorgonen. Jag hade precis sett Frida Hansdotter bärga ännu ett fantastiskt svenskt OS-guld när mamma ringde och skrek i luren: "Hur fantastiska är inte alla de här kvinnorna?!".
När ett mästerskap kan fånga in min mamma så har det skett något utöver det vanliga.
Då snackar vi riktig jäkla "girl power".