Erika Grahm har just förlorat seriepremiären. Nu står hon utanför omklädningsrummet och pratar med sin gamla lagkamrat Emma Nordin. Grahms fot värker, hon har lindat en ispåse runt den, och när någon frågar hur den känns säger hon "sådär" och grinar illa. Hon hade kunnat spela i Luleå, hon valde det hemtama istället för att följa Nordin mot det nya. Gjorde hon rätt? Gjorde hon fel? Jag hinner inte fråga innan hon jagar efter materialförvaltaren med en påse smutstvätt i näven.
Den första organiserade ishockeymatchen för damer i Sverige spelades 1969. Redan då var Modo med. Sedan dess har klubben varit en av de ledande i landet, sedan dess har har klubben både vunnit SM-guld och fostrat världsstjärnor. Sen dess har klubben fostrat en stor del av Luleås stjärnor. Emma Nordin är den mest uppenbara, men även Johanna Fällman, Emma Eliasson, Melinda Olsson och Maria Omberg har spelat i klubben.
Modo är historien, det beständiga.
Är Luleå Hockey framtiden?
Vi ska ha klart för oss att det här inte var den bästa match som det här laget kommer att spela. Det var definitivt inte den enklaste motståndaren det kommer att möta. Särskilt i första perioden var spelet överkonstruktivt, kladdigt och otajmat, framför allt i egen zon. Modos skridskoskickliga forwards hittade pucken hela tiden, fick ofta fast den och skapade lägen.
Jag frågade tränare Glader om det verkligen ska se ut så här och svaret blev faktiskt – ja.
– Visst, du har rätt, det var inte så bra – men jag är ändå glad att tjejerna gjorde det. De ville vårda pucken, de ville inte bara veva iväg den, det finns en mening med det.
Även om man förlorar på det?
– Ja, eftersom man vinner i längden. Vi kommer inte att möta så många lag som kommer lika hårt som Modo. Vi lär oss spela under press, vi lär oss hitta medspelare på små ytor – innan säsongen är slut kommer vi att vara betydligt bättre på det.
Modo var bättre i första perioden, Modo var bättre i den andra, ledningsmålet var fullt rättvist och ärligt talat såg ingenting särskilt bra ut. Michelle Karvinen fick inte ut någonting, Melinda Olsson tog dumma utvisningar, Johanna Fällman haltade omkring efter en smäll av Grahm – Luleå Hockey var faktiskt på väg mot förlust när Modo gjorde 1–0.
Och så; en gåva från hockeygudarna. Numerärt överläge fem mot tre. Emma Nordin och Michelle Karvinen spelar mellan varandra på blå, försöker trycka ner försvaret. Karvinen avancerar, skjuter ett handledsskott som en hemmaspelare – inte Christa Alanko – styr upp i krysset bakom Sarah Berglind.
Svårare än så är det inte att vända en hockeymatch.
Luleå Hockey har ett koppel fantastiska spetsspelare, de behöver inte mer än lillfingret för att ta hela handen och med Maria Omberg i kassen kommer de att få många lillfingrar den här säsongen. När Michelle Karvinen efter ett monstruöst – MONSTRUÖST – boxplaybyte på drygt två minuter fick hjälp att transportera in 3–1 av en olycklig hemmaspelare var matchen över. Matchen – men knappast kampen. Luleå Hockey kommer att stöta på Modo igen innan säsongen är över, men det är av mindre betydelse.
Det viktigaste är att de möter varandra när även Luleå Hockey haft ett damlag i föreningen under 46 års tid.
När jag träffade honom förra veckan sa förbundskapten Leif Boork att det viktigaste inte var hur hårt Luleå satsar i år – utan att man satsar under lång tid. Svensk hockeys damer behöver inte snabba punktinsatser från SHL-klubbarna – de behöver kompetenshöjning och en långsiktigt nötande, skavande klättring mot en ny nivå. Att spelare och ledare i det här laget förstått det vet jag redan – och jag både tror och hoppas att de ansvariga i klubben inser samma sak.
Just nu, just här, betyder inte historien särskilt mycket. Just nu är Luleå Hockey lite bättre, just här tillåter vi Johanna Fällman att vara lite kaxig.
– Jo, jo, de har en jäkla tradition här. Men nu är det vi som ska ta över.