Seger - men Luleå får fortsätta leta sina svar

Luleå Hockey är inte längre vad det varit. En gång i tiden var föreningen kung - eller åtminstone kronprins - av hockey-Sverige och kunde i praktiken garantera semifinal.
Så är det inte längre.
Trots en ny organisation, ny arena och nya idéer har laget gått allt sämre.
I år måste det till något nytt. Framgång, till exempel. Och då är ingenting viktigare än kompositionen och kemin inom de olika kedjorna.

q q Med tio nya spelare - åtta av dem var på isen mot Modo i går - kanske man ska leta ledare som vi inte lärt känna redan. Men mot Modo var det fjolårets antihjältar som stod ut.

Kedjan med Thomas Raffl, Mats Lavander och Karl Fabricius var genomgående Luleås bästa. Om det är en trend eller bara en isolerad händelse återstår att se, men det var tydligt att de tre utmanar motståndarna på ett annat sätt än Luleås övriga formationer.
Med kraft.
Fabricius såg stark ut
Fabricius såg starkare ut än jag sett honom sedan han lämnade Frölunda, Thomas Raffl är inte lika optimistisk i sitt spel som i fjol och Mats Lavander är...ja, Mats Lavander. En alfahanne, en best och en ledare i samtliga sarghörn.

Det är tydligt att den nya tränartrion formerat sitt lag enligt en särskild formel. Funkar inte det ena så kommer det andra att göra susen. Om inte det tredje.

Krafthockeyn med de glorifierade brunkarna har vi redan berört. Om finess är det som krävs kastar tränare Rönnqvist bara in Arlbrandt, Hjalmarsson och Olausson.
Det är i alla fall tanken.
I gårdagens match spelade nye Hjalmarsson ingen huvudroll och Olausson verkade mest förvirrad över att han var så lätt (den forne Västeråscentern har tappat tolv kilo) i närkamperna. Där står min tes fast: Flytta ut Olausson på en kant, kasta in en klasscenter och vips har man en formation som kan leka med de flesta.
Den tredje kedjan är splitter ny - och fullständigt odefinierbar. Kim Karlsson kan vara en Linus Omark i vardande, men saknar hans styrka och balans. Sebastian Enterfeldt är småklurig i sin centerroll och hans namne Meijer har en hög arbetskapacitet.
Det är ingen typisk fjärdekedja. Men de är små, ettriga och gömmer sig djupt inne i laguppställningen.
Kanske kan vi döpa dem till Bandarkedjan, efter Fantomens vänner från de djupa skogarna?
Den sista linan är egentligen den första, precis som i fjol. Men Bröderna Abbott har fått en ny lekkamrat.

Joonas Vihko var först in på isen i Fjällräven center. En händelse som ser ut som en tanke, eftersom den nya finske forwarden är en av dem som är tänkta att leda laget den här säsongen.

Jag kan inte säga att han kommer att lyckas. Men jag kan slå fast att den första perioden såg exceptionellt bra ut. Medan Modos försvarsspel koncentrerades kring de båda bröderna smög Vihko i luckor, hittade in framför mål och tog för sig i forecheckingen.

Det enda som saknades var ett mål. På alla de chanser han fick borde en bra målskytt - som han beskrevs vara - åtminstone ha fått dit en puck.

Men, låt oss inte skapa tendenser där de inte finns. Det här var första matchen av många och det kommer mer definierande insatser än ett blekt Modo på bortaplan.
Laget har fortfarande massor av frågor att svara på, men oavsett vart Luleå Hockey tar vägen nu kan vi alltid titta tillbaka på den här matchen och säga:
"Kolla här, det var då det började".