19-åringen har missat både stafetten och knockout-sprinten på VM. Men planen var att hon skulle göra sitt första framträdande i årets mästerskap i sprinten under torsdagen. Men hennes skadebekymmer sätter stopp.
Sporten har tidigare skrivit om Lundbergs skadeproblem inför mästerskapet. En svullnad på underbenet satte stopp för höghöjdslägret i de schweiziska alperna och nu också för hela VM.
Besvikelsen är givetvis stor när OK Renen-orienteraren tvingas konstatera att det inte blir något VM-deltagande den här gången.
– Det suger. Det finns inte ord för det. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, säger en märkbart ledsen Hanna Lundberg när Sporten når henne en stund efter beskedet.
Hur har skadan känts under veckan?
– Jag har testat och gett det en chans. För varje pass som jag har sprungit så har det bara blivit sämre. När jag testade första gången i söndags så hade jag förhoppningar om att det skulle gå. Men nu har det blivit så pass mycket sämre att jag hade förvärrat det ännu mer och inte gjort mig själv rättvisa.
Hon hade siktat på revansch efter att VM-debuten förra sommaren slutat i tårar. Då missade hon kontroll i kvalet och fick därmed inget resultat. Men nu får hon vänta ytterligare.
– Jag hade längtat hela vintern efter det här loppet.
Nu avslöjar hon också att det var skadan som satte stopp för både stafett och knockout-sprint.
– Det var på grund av skadan. Vi valde att ge det så mycket tid som möjligt.
När började problemen komma?
– Det var efter världscupen i Borås för typ en månad sedan. Så jag har dragits med det här ett tag. Sedan dess har jag knappt kunnat ta ett löpsteg. Då gjorde det bara ondare och ondare. Jag har typ bara legat i soffan, gått till poolen och sprungit vattenlöpning. Sedan gått och lagt mig i soffan igen. Knappt vågat ställa mig upp och gå till köket. Man sätter upp en fasad och försöker inbilla sig att det är mycket bättre än vad det är. Det har varit jobbigt.
Direkt efter beskedet valde hon att lämna samlingen.
– Jag bokade första bästa tåg hem. Det är jättekul att laget presterar och alla är roliga att hänga med. Men det blir jobbigt att vara där nu. Så nu vill man bara hem till mamma och pappa.
Kan du blicka något framåt?
– Jag måste hem och landa. Sedan får vi se var det tar vägen.