En lördagkväll i juni 2017 i finska Joensuu. Strax efter klockan 23 kommer 16 000 orienterare att tända sina lampor och ge sig iväg. Av de 16 000 kommer fjorton av dem hör hemma i Norrbotten. Tretton bär Bergnäsets AIK:s färger och den fjortonde representerar Gammelstad IF. Men vi måste börja från början.
30 jui 1948 grundades Kaukametsäläiset med en väl beskriven uppgift – i grunden enkel. En budkavel skall skickas från man till man. Sju män i varje lag, i enlighet med Alexis Kivis roman Sju Bröder (Utgiven 1870 som en av de första romanerna på det finska språket). 1949 hölls den första tävlingen, 287 orienterare uppdelade i 41 lag deltog. 15 lag tog sig över mållinjen med fullföljd uppgift. Endast det första laget får dock läsa upp budskapet på kaveln. Där står oftast en hälsning skriven till något samfund eller grupp som grundarna Kaukmetsäläsiet valt ut.
2015 deltog 18 115 orienterare. Kort sagt: Jukolakaveln är Finlands Vasalopp. Det är också något av det största man kan uppleva som orienterare. På lördag ställer Bergnäsets AIK upp med två lag med en medelålder på 20 år.
– Jag tror inte att någon Norrbottensklubb haft så här många satsande sedan Bodens BK på 80-90-talet, säger Gunnar Holmgren.
Han, tillsammans med Ulrik Nordberg och Joar Svartholm är de äldre i laget – tillsammans med Mattias Johansson som lämnat Dalarna och IFK Mora OK för arbete som orienteringslärare i Älvsbyn och den gröna Baik-tröjan.
De tre, Nordberg, Svartholm och Holmgren hör till den förra generationen lovande orienterare – trots att de bara är runt 23 år gamla. Baik har fortsatt fostrandet av unga herrar som vill satsa på en elitkarriär, en del som Robin och Filip Salén (OK Renen) och Rasmus Wickbom (Vittjärvs IK) är hämtade från andra länsklubbar när Baik tog på sig rollen som elitsatsande på herrsidan. Alla dessa följer med till Jukola tillsammans med Albert Askengren, Oskar Öqvist, Erik Tuuri, Vojtech Bartos, Nils Henriksson och Harald Larsson. Gabriel Larsson, GIF, avrundar de 14 starka. Eller ja, så var planen. Robin Salén och Nils Henriksson är skadade, så Peter Westin från Vittjävs IK förstärker truppen.
Orientering är en individuell idrott, en person, en karta, en kompass ute i skogen för att springa så kort väg man bara kan mellan kontrollerna. Eller? När orienterare pratar minnen så är det oftast lagtävlingar som Tiomila, 25-manna eller Jukola som nämns först och med mest lyster.
– Varför är det så minnesvärt? Ulrik Nordberg repeterar frågan jag ställt till tränare Per Ögren.
– Det är en känsla, kommer som svar.
Gunnar Holmgren:
– Det är något speciellt med att bli väckt klockan tre på natten. Du ligger och fryser i ett fuktigt tält, du ska upp, klä dig, ut och springa. Men när du väl kommer till tävlingsarenan är det varmt och skönt i tältet, kaffe puttrar, du får käka lite frukost och du snackar med någon som varit ut.
– Det är därför man tränar för de här kavlarna. Eller i alla fall jag.
Bredvid står Ulrik Nordberg och nickar instämmande. Han nämner starten på Jukola.
– Bland det mäktigaste, alla står på startlinjen sedan skjuter de med någon militärkanon eller har något militärflygplan som flyger över.
Då är klockan 23.00. Solen går ner 23.05. Sedan är det igång och ett pärlband av lyktor försvinner in i skogen på första sträckan av sju. Man måste också nämna att allt detta föregås av Venlakaveln som genomförs på dagtid på lördagen och är en damtävling av samma storlek och karaktär som Jukola där Vittjärvs IK samlat ett lag.
Första gänget från Bergnäset lämnar Luleå på fredagsmorgonen – man har hyrt en buss som går raka vägen. Albert Askengren kommer att ansluta direkt från Gotland. Ytterligare ett gäng har skolavslutning på orienteringsgymnasiet i Älvsbyn.
– Vi har ett otroligt ungt lag. Det är ju just det som är så härligt med det här gänget. Vi har en medelålder på juniornivå. Jag, Ulrik och Joar, och Mattias i och för sig är hör till de äldre. Men man märker på det yngre gänget att de är väldigt framåt och satsar hårt, säger Gunnar Holmgren och Ulrik Nordberg fyller i:
– Gruppen är riktigt bra, vi stöttar verkligen varandra i med och motgångar. Även fast det är långa resor och regn så känns det alltid kul att fara.
Det är inte första gången som Bergnäsets AIK ställer upp på Jukola, sedan 2010 har man ordnat resor men det som är speciellt i år är att man kunnat samla en trupp bestående av nära nog enbart baikare.
– Vi kan dessutom titulera oss Norrlands näst bästa lag, säger Gunnar Holmgren och skrattar. Förutsättningar är inte de lättaste för norrbottniska elitorienterare, Baik fick se sig slagna av endast ett lag från Norrland på Tiomila. Men den tävlingen är avslutningen på vårsäsongen för södra Sveriges orienterare. För de flesta norrbottningar är det tävlingspremiär.
Gänget anländer till Joensuu på fredagseftermiddagen, Per Ögren har tagit fram en karta ritad av samma kartritare som ritar tävlingskartan på årets Jukola.
– Skickar du ut tio kartritare i skogen kommer de tillbaka med tio olika kartor. Det hjälper att ha sett en karta ritad av den här personen för att den kommer att rita detaljerna på samma sätt.
Terrängen då? Gänget som står samlat på Baiks vårtävling kan inte riktigt komma överens.
– Mja, det ligger ju upp mot ryska gränsen, lite likt Norrbotten kan det nog vara.
– Jag tänker mig att det ser ut som Göteborg, säger Gunnar Holmgren.
– Nej, mer som Stockholm. Fast finare myrar. Stockholm har så grötiga myrar, säger någon.
– Göteborg utan ljung.
– Jag tänker mig att det ser ut lite som Nattberg. Lite grönare och stora berg, säger någon.
Efter två minuter vänder sig Ulrik Nordberg till mig.
– Ja, du hör, vi kommer inte komma överens. Vi får se när vi kommer dit helt enkelt.
Per Ögren är inte orolig, han är säker på att man kommer att behärska terrängen. Det som snurrar i hans huvud är hur förstalaget kommer att se ut.
– På ett sätt är det kul att ha så många duktiga att välja mellan. Samtidigt vill man inte peta någon. Men det beror på så många saker, dagsformen spelar in så klart.
Men Jukola handlar om så mycket mer än själva tävlingen – mitt i skogen finns en jättearena, med affärer och ett enormt tältläger. Stämningen på plats och den anrika historien lockar personer som aldrig annars håller i en kompass eller karta.
– Det kan vara några taxichaffisar från Helsingfors som drar ihop ett gäng med jobbet och åker på Jukola. Samtidigt finns det bara fullsvåra kartor, och det är inte som att de anpassat nivån till motionärerna. Nu med de nya lamporna är det dessutom lika svåra nattsträckor som dagsträckor, säger Per Ögren.
– Men på något vis så tar sig ändå de flesta runt. Det är rätt fantastiskt.
Till sist. Det finns ett resultatmål, realistiskt satt – under topp 75 om alla har den bästa dagsformen kan det gå. Men jag tror att oavsett eventuellt regn, vrickningar eller annat oturligt som kan hända så kommer det vara ett gäng norrbottningar som lämnar Joensuu en ovärderlig erfarenhet rikare. Och:
– Det finns alltid nästa år, avslutar Gunnar Holmgren.