"Stressen gjorde att jag blev sjuk"

På en konferensgård i Öjebyn står Sveriges största skidstjärna och håller upp dörren åt mig. Snart ska hon åka säsongens sista tävling, innan det är dags för ett litet påsklov och uppbyggnadsträning.
Igen.
Men i dag, just den här morgonen, kokar Charlotte Kalla gröt åt sina lagkamrater i IFK Tärendö. Mia Eriksson, Fanny Pekkari och Alexandra Persson kommer en efter en in i det minimala köket. Tittar ner i grytan. Nickar uppmuntrande och går ut.
- Jag lagar inte mat till dem så ofta, säger Kalla, med eftertryck på ordet "inte".
En annan dag, en annan morgon, stod Charlotte Kalla tillsammans med hela världseliten på startlinjen i tjeckiska Liberec. Det sista loppet på VM var tremilen i fri stil. Charlotte Kalla var - helt felaktigt skulle det visa sig - en av förhandsfavoriterna.
Karin Ersson, lärare på skidgymnasiet i Gällivare, satt hemma och tittade på VM-sändningarna från Liberec. Fyraåriga dottern Alva blev allt mer bekymrad ju fler åkare som gick i mål.
- Mamma, var är Charlotte, var är Charlotte?

När Kalla korsade mållinjen hade segrarinnan Justyna Kowalczyk redan hunnit jubla, kramas, få på sig överdragskläderna, jubla, dricka sportdryck och äta en banan, jubla, försvinna från målområdet och jubla lite till. Man hinner med mycket på två minuter och 46 sekunder.
Efter loppet var Kalla smått förkrossad. Intervjuad av SVT:s team försökte hon hitta kraft att i alla fall komma med en hyfsad analys. Det gick sådär.
Bara resultat, resultat, resultat...
Hon var, för att tala klarspråk, sur och bitter.
- När man kommer i mål så är man i en liten bubbla. Ibland, när det gått sämre, kan man skämmas lite när man tittar på sig själv i tv. Fast man i efterhand kan se att det inte var något dåligt resultat så är man ändå arg där och då. Men man ska ju gå igenom mixed zone (där alla journalister står, red. anm.) direkt efter mål och det är inte så lätt att hinna smälta alla intryck.
Alva Ersson hade däremot hunnit smälta intrycken och hade analysen klar för sig:
- Mamma, hon ser ledsen ut, hon borde komma och hälsa på oss så att hon blir glad igen.
I köket i Piteå har Charlotte slagit sig ner framför en tallrik gröt som skulle fått mig att ligga och flämta på kökssoffan. Klockan är nio, tjugo i tolv ska hon starta säsongens sista tävling (och vinna den, visar det sig senare). Hon skrattar när hon berättar om Alvas reflektioner.
- Jag hade ju förhoppningar om att vara med mycket högre upp istället för att kämpa om en sjuttondeplats eller vad det nu blev (18:e, red. anm.).
Men är det inte direkt efter målgång som du är som ärligast mot oss - och dig själv?
- Nja, man kan inte vara objektiv då. Det är bara "resultat, resultat, resultat".

Ja, det är det jag menar. Då är du som alla andra, som är besvikna över att du inte tog medalj, alltså ärlig.
- Nej. För efteråt, med lite distans, kan jag tänka på hur prestationen såg ut och det är också viktigt att ta in i bedömningen. Det är väldigt svårt att vara ärlig mot sig själv direkt efter målgång.
Du har varit surare fler gånger i år än någonsin tidigare.
- I år har jag gjort en mycket jämnare säsong. Förra året hade jag sju av femton topp tolv-placeringar. I år hade jag elva av femton, så jag har höjt mig. Så jag vet inte om jag har varit surare i år, i alla fall inte någon fler gång än efter tremilen.
Det är min tolkning.
- Ja, men jag tycker inte att den stämmer. Jag har inte hunnit utvärdera och tänka tillbaka på riktigt allt, men det känns inte så.
Kallas är själv nöjd med sitt VM. För oss som följde henne från soffan var det kanske en besvikelse på vissa plan. Men hon gjorde också ett fantastiskt lopp på stafettens sista sträcka.
Hårda krav på sig själv
När Kalla kom till den sista stigningen på sista varvet hade hon en liten diskussion med sig själv. Benen var stumma, smärtan höll på att ta över. Tyskan Claudia Nystadt låg minst en mil framför och första intrycket var att "nu är det kört".
- Jag sa till mig själv att "skärp dig, du måste ju försöka i alla fall". Sen vet jag inte vad som hände, Claudia var väl trött så det gick väldigt lätt att hämta in henne. Eller ja, lätt, men lättare än jag hade trott i alla fall. Fast jag blev stum...
När Kalla kom in på upploppet såg hon redan ut att ha slagit Nystadt. Norskan Marte Kristoffersen låg framför och var ännu stummare. Både Kalla och Nystadt passerade norskan och Kalla hade silvret i näven.
Men...
- Jag upplevde att min stav fastnade så att jag tappade koncentrationen, fast bara någon tiondels sekund. Att Claudia gick förbi berodde mest på att jag var trött och på att jag inte riktigt har skaffat mig rutinen. Jag måste träna mer på spurt, så att jag vet exakt vilka rörelser som jag måste utföra och slipper tänka.
Det är mycket du behöver träna på...
- Ja, exakt. Det är massor (skratt).

På tal om träning: Gunde Svan slutade som landslagschef för att det var omöjligt att ha ett vanligt liv på sidan av. Känner du igen dig?
- Jaaa, att vara skidåkare är något man får öva på att inte vara 24 timmar om dygnet. Det mesta handlar om att fråga sig "är det här bra för min skidåkning eller inte".
Det är ju hemskt sällan som jag sätter mig vid frukostbordet och tänker "är den här äggröran bra för mitt skrivande eller inte".
- Det är spännande att se hur bra man kan bli, det är många detaljer. Mat är en sak, kroppen behöver bra mat så man kan inte stoppa i sig vad som helst.
Marängsviss?
- Ja...men det tycker själen om. Det behöver man också.
Under året har Charlotte Kalla - som vanligt - ökat träningsdosen. Den var tänkt att gå från 720 till 750 timmar, men sjukdomarna gjorde att hon bara hann med 725. Just sjukdomarna har jag reagerat på, Kalla har varit sjukare än någon säsong jag kan komma ihåg.
Stressen tog mycket energi
Frågan är om hon kommit till någon slags gräns, där hon kanske inte klarar av att träna mer utan att kroppen tar för mycket stryk. Hon är en av dem som tränar mest i världen, hennes förmåga att tåla träning är omtalad, men någonstans måste det ju finnas en gräns även för en liten övermänniska.
- Där i början av sommaren var det så mycket runt omkring, efter säsongen. Jag tror att det var den stressen som gjorde att jag blev sjuk. Där vid jul vet jag inte riktigt vad det var, men jag har inte varit sjuk under uppbyggnadsfasen. Jag tror inte att jag kommit till gränsen, däremot måste jag titta lite på den totala belastningen. Vill jag träna mer så måste jag kanske dra ner på saker runt omkring.
Hon har redan tagit ett uppehåll från studierna i idrottsvetenskap i Östersund. Det var en stress som inte gav tillräckligt tillbaka.
- I år har det varit mycket mer media under hösten, det kanske jag får tänka på till nästa säsong. Hösten är min viktigaste period, det är viktigt att man får tid för sig själv.
Vi avbryter där.

Klockan närmar sig halv tio och det är dags för Kalla att få lite tid för sig själv. Hon ska byta om och börja röra sig ut mot banan där starten går tjugo i tolv, i en tävling där motståndet är klart sämre än normalt. En tävling där alla - återigen - kommit för att se Kalla.
- Det är ganska lätt att motivera sig. Det är ju sista tävlingen för säsongen och jag har inte mött Britta (Norgren, ännu en landslagsåkare, red. anm.) på ett tag, så jag vill gärna vinna. Men det viktigaste är att göra en bra prestation efter sina förutsättningar.