Anja Stridsman växte upp i Luleå, men efter gymnasiet ville hon ut i världen, för att resa och hitta sig själv.
– Jag ville bort för att på egen hand upptäcka vem jag är, jag ville utmana mig själv och bli helt självständig. Jag hade stora planer, men i efterhand har jag insett att jag nog inte visste så mycket som jag trodde, berättar hon.
Anja packade sina väskor och åkte till Italien, i åtta månader blev hon kvar i landet men insåg sedan att hon inte ville bo där.
– Ett tag tänkte åka tillbaka till Sverige igen, men så hittade jag en svensk skola som hade ett utbyte med Sydney i Australien vilket gjorde det möjligt att plugga här, så jag tänkte att det kunde vara ett bra alternativ, eftersom jag gärna ville bort för att upptäcka världen. Jag såg då mitt liv som ett äventyr och fullt av möjligheter.
Sagt och gjort. Anja kom in på utbildningen till grafisk designer på tre år, tog sedan en kandidatexamen och började jobba. Inte långt därefter hittade hon till sporten som kom att bli hennes passion i livet.
– Ett halvår efter att jag började jobba så hittade jag till boxningen. Det var i mars 2010 och det blev en ögonblicklig kärlek till sporten. Det kändes rätt direkt och redan första gången kände jag att jag ville se hur bra jag kan bli och jag har satsat hårt ända sedan dess.
Att vara 100 procent dedikerad och offra mycket är ett måste, konstaterar Anja Stridsman. Att utöva en sport där hon hela tiden måste kämpa allt hårdare och kämpa mot någon som är bättre är en utmaning som hon gillar.
– Det är både en väldigt fysiskt och mental sport. Jag har alltid velat vara en boxare som folk gärna ser på, att det är vackert det man gör och att publiken kan uppskatta att titta på det. Sedan gillar jag att det är en individuell sport, det är tillåtet att det bara får handla om mig. Visst existerar lag även i boxningen, men när jag är inne i ringen är det bara jag själv som är ansvarig för vad som händer.
Under 2016 förlorade Anja Stridsman den kvalificering till OS som hon satsat på. I stället gick hon ned en viktklass till 57 kilo för att kvala in till VM i Kazakstan.
– Jag lyckades kvala in, så i slutet av maj åkte jag till Kazakstan och vann den första matchen på teknisk knockout. Den andra matchen förlorade jag mot Ryssland, men det var en nära match, så trots att jag inte vann så jag är väldigt nöjd med min insats där.
Väl tillbaka i Australien fortsatte träningen målmedvetet men med lite lägre intensitet för att låta kroppen vila efter en tuff period av många stora tävlingar och förberedelser. Under sommaren i fjol kom hon hem till Sverige, dels för att vara med på bröllopet då hennes bror gifte sig, men även för att jobba lite.
Vad har du för mål nu, siktar du fortfarande på OS?
– Jag försöker ta en tävling i taget. Man vet ju aldrig vad som händer i ens liv som påverkar ens val. Men nu siktar jag på Samväldesspelen som är närmast 2018. Och så vill jag gärna åka till ett till VM. När jag var på det sist så kände jag att jag platsar bland de bästa i världen. Det var ganska stor grej att få känna det.
Finns det någon boxare du vill slå?
– Ja, de bästa, såklart. Jag vill kunna säga att jag slagit de bästa i min viktklass. Jag har sparrats mot Estelle Mosely som vann världsmästerskapen och OS i år. Det gick bra och jag kände att jag kunde mäta mig mot henne.
I dag tar boxningen en stor del av ditt liv?
– Ja, nu är det inte en hobby längre. Det är ett jobb. Jag kan inte välja att hoppa över en träning om jag inte känner för att träna just då. Det är bara att gå att träna ändå och tvingas ibland att säga nej till vissa andra saker för att jag måste prioritera boxningen. Det innebär tidiga morgnar och jag får ge upp mycket. Men samtidigt så träffar jag många människor och reser en del. Min tränare brukar säga att uppoffringar är sportens själ. Och det är ju sant, men samtidigt vinner man så mycket att man ändå vill göra det.
Har du någon tanke på att flytta tillbaka till Sverige igen?
– Nej, inte som det känns nu men man vet aldrig vad som händer. Skulle det ske måste det vara av någon viss anledning. Det skulle ju innebära att jag måste bygga upp ett helt nytt liv där igen, jag har ju inga vänner kvar på samma sätt som jag har här. Men sedan vet jag inte om jag stannar kvar här i Australien heller. Det kan ju hända saker som påverkar det beslutet. Däremot så känner jag nu när jag blivit äldre att jag vill prioritera mer att åka hem för att träffa min familj. Nu har jag bott borta så länge att jag känner mer och mer hur mycket det betyder att träffa familjen. Det har blivit viktigare för mig ju äldre jag blir.