Niclas Wallin: "Jag gick in i väggen – det önskar jag inte ens min värsta fiende"

5 oktober 2018 06:05

– Vet du? Jag är jävligt less på att läsa om hjärnskakningar.

Varför?

– Öppnar jag tidningen vill jag läsa om att Luleå vann. Jag vill inte se en artikel om en ful tackling eller så. Det skrämmer bara. Det har blivit så mycket snack om hjärnskakningar. Det är som det är, jag förstår att det är så. Men det har fått väldigt mycket fokus. Jag vill inte berätta historien om det skrämmer bort ungdomarna från ishallen. Det bara blev såhär.

Det är Niclas Wallin som inte vill skrämma bort ungdomarna från ishallen.

Den förre Stanley cup-mästaren och backstjärnan. Ja, precis, han som fick avsluta sin karriär i förtid på grund av hjärnskakningar.

Efter säsongen 2011/12 la Luleå Hockeys förra klubbläkare Yelverton Tegner fram ett papper framför Niclas Wallin. Vad som stod på det där pappret? ”Att det var stopp på karriären”.

– Just nu tycker jag att livet leker. Jag har ett jobb som jag tycker om, alla runtomkring mig mår bra. Ibland skiner solen, ibland inte. Men för mig är det hur bra som helst. Blir det inte värre än såhär, så kommer det gå jättebra, säger han.

Fotografen Petra Älvstrands bilder visar Niclas Wallins på hans nya arbetsplats.

– Vi är med och bygger en helt ny psykiatriavdelning på Sunderby sjukhus. Vi ska vara här 27 månader. Vi har 23 månader kvar nu. Vi har en hel del att se fram mot. Vi är unga killar och tjejer och äldre gubbar. Det är jävligt kul.

En sak har fått ta mindre plats i livet efter karriären.

– Träningen i dag? Jag promenerar mycket och är ute och går i skogen och så. Men jag ligger inte på något gym och spelar bänkpress som förut. Det finns inte.

Det finns så klart en förklaring till det.

Ja, precis, hjärnskakningarna.

– Jag har valt att inte göra så jättemycket skriverier om det. Hur jag mår i dag? Det är upp och ner, men det går ändå att kontrollera.

Niclas Wallin berättar att han fortfarande kan vara känslig för ljud och ljus.

– Sånt här leder ofta till depressioner. Det har jag gått igenom också. Men jag har lärt mig vad det här innebär med tiden. Jag får tänka mig för. Sömn är fruktansvärt viktigt, kosten är också viktig. Om jag går på hockey en kväll så kan jag märka av det. Första året så tjöt det bara i huvudet och öronen om jag gick på en hockeymatch.

Niclas Wallin ångrar ingenting under karriären.

– Jag har inte kunna göra på något annat sätt för att få vara med i ett lag och i ett omklädningsrum. Jag har inte den där tekniken eller en grym split vision. Jag har varit stor och stark. Jag har tagit mycket smällar. När man samlat på sig tusen matcher, med juniormatcher och alltihop, så tar allt stryk. Det kan bli whiplahsskador och sådär.

Bodensaren fortsätter:

– Jag lever ett fullt normalt liv i dag. Allt är inte mörkt. Samtidigt vet man att det där också ledde till att man gick in i väggen. Det önskar jag inte ens min västa fiende. Det var skitjobbigt.

När var det här?

– Det var precis efter säsongen. Jag såg fram emot att det skulle ta slut. Jag har knappt några minnen från sista säsongen. Du kan fråga mig om vad som helst. Jag vet att vi var jävligt bra i grundserien och spelade en tät ishockey, vi var ett hårt jobbande lag. Men när det kommer till grejer kring matcher och sånt så är det varit väldigt suddigt.

De suddiga minnesbilderna bottnar i en hjärnskakning som Wallin ådrog sig på en match i European Trophy i september 2011.

– Vi mötte Sparta Prag i Tjeckien, jag åkte på en riktigt ful smäll. Det var en ren armbågstackling i nacken. Hakan tog i sargen. Sen vaknade jag på sjukhuset. Jag var medvetslös ganska länge. Sen mötte vi Växjö hemma i premiären. Jag kände det som att jag hade spaghettiben hela matchen. Klart jag var nervös inför premiären, jag hade kommit hem från USA och sådär. Men min kropp återhämtade sig aldrig efter det där.

Wallin fortsätter:

– Jag följde hjärntrappan och sådär. Sen small det igen före juluppehållet och jag var borta till februari. Jag fick aldrig... min kropp slutade som att funka.

Hur då?

– Det fanns ingenting jag kände igen med min kropp. Inte i spelet eller på isen. Det handlade mest om återhämningen. Efter ett byte hade jag gele-ben. Det har aldrig hänt för mig förut. Jag har inte spelat Nicklas Lidström-minuter, men jag har ändå spelat mycket boxplay och fått riktiga mjölksyra-byten. Det var där jag kände den största skillnaden. Jag återhämtade mig inte. Jag tänkte: ”Vad fan, ska det aldrig vända?”

Efter den säsongen hade Wallin två år kvar på kontraktet med Luleå Hockey. Han hade gärna fortsatt spela – men det gick inte.

– Jag hade velat suga ur två år till hockeymässigt. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men det gick inte. Yelverton (Tegner) skrev på ett papper och sa det var stopp på min karriär.

Var det den sommaren du gick in i väggen?

– Hela jävla livet vändes upp och ner. När du går pension så tar det ju slut en dag. Visst så finns det andra möjligheter, man kan konsulta eller jobba ändå. Men som ishockeyspelare har man varit på en viss nivå och fått en sån träning. Kroppen är van vid att träna mer än att vila. Sen tar det bara slut en dag. Kroppen förändras. Det händer alla idrottsmän och idrottskvinnor, tror jag. Nog finns det de som klarar omställningen galant.

– Jag saknar att vinna, att få kämpa och vara i ett lag. Det är det jag saknar. Jag saknar inte att springa i ett omklädningsrum bara för att jag ska ha ett jobb. Det är det med att vinna som är den absolut största saknaden. Jag kommer aldrig mer få vinna. Det känns som den största förlusten i mitt liv att det blev så.

Efter sin sista säsong som aktiv spelare fick Wallin problem med en av sakerna som är viktiga i dag: Sömnen.

Han beskriver hur det var:

– Du går och lägger dig på natten. Sen somnar du och sover någon timme. Sen kan du inte somna om. Det känns som att du har sovit hur länge som helst. Men klockan är bara ett på natten. Hur får man bort en sån grej? Det gick 21 dagar för mig utan sömn.

Va?

– Vi hade en jätterolig avslutning med Luleå Hockey efter säsongen. Men när jag kom hem från det där.. Det tog som aldrig slut. Det var som att ryggsäcken bara fylldes på. Jag sov inte, fick ont i magen, tog sömntabletter, försökte somna om... men somnade ändå inte. Sen ligger man där och grubblar. Det blir en jävla soppa till slut. Det var jävligt tufft.

Det ledde också till att han gick in i väggen.

– Förut har jag inte förstått det här med att vara utbränd. Det har aldrig funnits för mig innan det här hände. Men jag kan säga att jag har full respekt för att det är så nu. Jag har själv varit i det och jag har många vänner som varit i det. Det är inte roligt.

När den här intervjun görs vill Niclas Wallin flera gånger poängtera att han lever ett bra liv i dag.

Han vill inte gnälla i onödan.

Och han vill som sagt inte skrämma unga idrottare.

– Jag försöker ändå se det positivt. Jag var ändå 37 år. Då hade jag fått vinna SM-guld, vunnit Stanley cup, förlorat en Stanley cup-final... Jag har spelat nästan 90 slutspelsmatcher i NHL och gått långt i de flesta slutspelen. Jag har fått spela VM med. Jag har fan fått vara med om allt en hockeyspelare kan drömma om. Tänk dig stackarna som får sluta när de är 21. Jag ser såna grejer och försöker tänka positivt.

Du hade en lång karriär ändå.

– Ja, den var fantastisk. Men det är inte så lätt. Det är ett gift, kroppen är van träningarna och rutinerna. Att veta vad man ska göra framöver. Den biten har jag inte längre. Men nu jobbar jag och jag vet vad jag ska göra på jobbet. Vi är ett lag där med. Vi är en 18-20 man som jobbar i den här baracken. För mig är det min hockey och jag trivs jävligt bra just nu. Och vet du?

Nä?

– Jag har aldrig ångrat en enda sekund av vad jag har gjort inom ishockeyn. Även om jag har mått som jag har gjort, så har det varit värt det. Varenda sekund jag fått träna och vara med grabbarna har gjort att det är värt det. Det har varit så jäkla kul.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Henrik Danielsson