Per-Gunnar Lundmark, eller P-G som han kallas, var 37 år när han för första gången började fundera Dakarrallyt. Då hade han just lagt en kort endurokarriär bakom sig och bestämt sig för att sälja sin kära motorcykel. Planen var att satsa på ett lugnt familjeliv hemma i Fjällbonäs. Han lade ut sin Honda XR 600 till försäljning, men av någon anledning satte han ett väldigt högt pris på den. Ändå nappade det. När en kille från Luleå ringde och prompt ville köpa motorcykeln började ångesten komma smygande. Inte ville han sälja sin motorcykel. Han var trots allt inte färdig.
Under ett EM-kval i enduro året innan hade P-G Lundmark träffat Olle Ohlsson, den ende svensk som då hade kört Dakarrallyt på motorcykel. Ett frö hade såtts. Det här var något han ville testa.
Dakarrallyt, eller Paris-Dakar som det ursprungligen kallades, är ett årligt terrängrally för bilar, lastbilar, motorcyklar och fyrhjulingar. Det är en uthållighetstävling som första gången kördes 1978 mellan Paris och Dakar. 1100 mil, spridda över 20 tävlingsdagar genom öken och obebodd vildmark. Ett äventyr utöver det vanliga – som fastande i P-G Lundmarks skalle.
– Några månader efter att jag hade lagt hjälmen på hyllan började det snurra i huvudet. Jag hade ju varken dator eller internet så jag skickade ett brev till tävlingsorganisationen för att fråga vad det skulle kosta att vara med, säger han när vi träffas på nuvarande hans arbetsplats på Billerudkorsnäs i Karlsborg.
Han skrattar till när han tänker tillbaka på svaret han fick.
– Det skulle kosta en halv miljon kronor, en helt horribel summa. Jag hade ju aldrig haft några sponsorer eller så.
Men gav han upp? Inte då.
– Jag tror det tog ett par månader för mig att övertyga mig själv om att det var möjligt. Det var steg ett. Jag strök allt som jag trodde var onödigt, typ mekaniker, och lyckats få ner budgeten till 360 000. En riktig Dollarstore-budget.
Nästa steg var att övertyga frun Eva. P-G minns det som igår. Hela familjen satt vid middagsbordet och åt spaghetti bolognese när han plötsligt, utan förvarning, berättade om sina planer.
– Eva började gapskratta när hon hörde beloppet, det sprutade spaghetti över hela bordet. Hon sa att om jag fick ihop de pengarna kunde jag köra. Men hon trodde ju aldrig att jag skulle lyckas.
Några stora sponsorer var det inte tal om. P-G Lundmark var en fullständigt okänd person som ville köra motorcykel på andra sidan jordklotet. Däremot lyckades han faktiskt få ihop 260 000 kronor i "tycka-synd-om-pengar" från lokala företag. De 100 000 som fattades lånade han på banken.
P-G Lundmark var redo för sitt första Dakarrally. Året var 2000 och ett oförutsägbart äventyr väntade.
Inför tävlingen gjorde han ett genidrag som skulle sätta honom på kartan. Han startade en hemsida och bestämde sig för att skriva direktrapporter under hela loppet.
– Jag brukar säga att det var jag som kom på bloggen, men det fattade jag inte då.
P-G Lundmark blev snabbt en kändis i Dakarrallyt. Konkurrenterna kallade honom för "the crazy swede" eftersom han ställde upp helt ensam utan någon mekaniker eller annat supportteam. Över hela världen läste folk hans tävlingsrapporter och i Sverige kallades allt från "Ökenkungen" till "Vilden från Fjällbonäs".
– Sista året jag körde hade jag en miljon unika träffar på hemsidan, under 20 dagar. Det fanns ingen annan förare som gjorde något liknande.
Under sitt allra första Dakarrally sov P-G Lundmark ungefär tre timmar per natt. På kvällarna och nätterna, när de andra sov, mekade han med motorcykeln och skickade ut sina dagliga rapporter på hemsidan.
– Första året hade jag inte med mig någon mat, det rymdes inte. Eftersom jag inte hade någon mekaniker så fick jag ha reservdelar och verktyg i den där jädra lådan på cykeln. Jag hade lånat ett litet enmanstält och packat ner den minsta sovsäck jag kunde hitta. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Det var fruktansvärt kallt. Jag åt inte heller tillräckligt, jag gick ner tio kilo på 20 dagar.
Tävlingsmässigt gick det ändå bra. Han slutade elva av 210 startande i motorcykelklassen. Fler och fick upp ögonen för "den galne svensken".
– Jag blev lite kult i Frankrike, jag var ju den där vildhjärnan som körde utan support. Jag minns ett år när jag mellanlandade i Paris efter tävlingen, det var helt snurrigt. Folk var galna. Man hade ju nästan Zlatan-status.
Fem starter blev det för P-G Lundmark i Dakarrallyt. Som bäst slutade han på en sjätteplats totalt, det var 2003. Han vann också en specialsträcka vid ett tillfälle.
– Jag tog mig i mål tre gånger, en gång fick jag åka ambulanshelikopter över målinjen, en annan brann kopplingen upp.
Dakarrallyt är inte en ofarlig tävling. I snitt dör en förare per år. P-G Lundmark råkade ut för flera ordentliga olyckor. Han bröt bland annat näsbenet och tvingades köra med ett igenmurat öga.
– Jag låg runt 140 kilometer i timmen när hjärnan slutade fungera. Plötsligt dök en uttorkad flodbädd upp, hjärnan sa att jag skulle bromsa men det hände ingenting. Jag skrotade fullständigt. Slogs medvetslös, murade igen ögat och fick näsan bruten. På något sätt tog jag mig i mål ändå.
När läkaren senare på kvällen sa till honom att han inte kunde fortsätta tävlingen utan syn på ena ögat bytte han till mörka glas på sina motorcykelglasögon så att det inte skulle synas hur illa det var.
Åren efter att P-G Lundmark lämnat tävlingen bakom sig förolyckades flera av hans vänner och konkurrenter.
Att köra Dakarrallyt är att utmana döden. Det visste han om från början.
– Det är obekvämt på sitt sätt, men jag betalade alla räkningar innan jag for. Det är hemskt att säga det nu, men jag hade pratat med en kompis som lovat att hjälpa min fru om det värsta skulle ske.
Förstod din fru hur farligt det var?– Jo, men hon är fantastisk min fru. Jag försökte säga till henne att jag skulle köra på säkerhet. Men det gör man ju aldrig till fullo. Det ingår på något sätt i paketet att man kanske inte kommer hem igen.
Blir du stolt när du tänker tillbaka på dina fem Dakarrallyn?– Man kan säga såhär, det har givit mig väldigt mycket i livet. Att kunna ta hand om sig själv och tro på sig själv, veta att man klarar mer än vad man kanske tror.
Hur skulle du beskriva dig själv som person?– Jag är ju en nomad som tycker om att testa vad jag klarar av. En gång skjutsade en kompis upp mig till norska gränsen, efter Silvervägen. Då åkte jag 22,5 mil på skidor därifrån. Mest för att känna hur det kändes. Så jag är nog rätt tjurskallig.
Det har gått över 20 år sedan hans äventyr i Dakarrallyt, men P-G Lundmark har inte helt lagt tävlingscykeln på hyllan. I somras köpte han en ny off road-motorcykel. Anledningen?
– En kompis hade hört talas om några trevliga grusvägar i Albanien. Så vi åkte dit en vecka och hade trevligt.