Med tanke på att det har krävts ett antal tävlingar och ännu fler träningspass var det kanske inte så underligt att Susanne Nilsson sken som en sol när hon äntligen åkte i mål som en vinnare vid söndagens sprintlopp vid Kaptensgården.
- Annars brukar jag för det mesta komma trea, berättade den leende skidorienteringstjejen efter att ha kramats om av sina medtävlare - som verkade minst lika glada.
Samtidigt var Susanne den första att hålla med om att det hela kunde ha börjat bättre. Under helgens första lopp, vid långdistansen för tjejer upp till sexton år, hände nämligen något som man absolut inte vill ska hända just under en tävling...
Hållaren gick sönder
- Hållaren till brickan som vi stämplar av tiderna med gick sönder, förklarade Susanne som dock snabbt fann på råd:
- Jag ryckte ned en snitsel från ett träd.
Denna var egentligen tänkt att markera ett av skidspåren i områden . Men nu fick plastbandet tjänstgöra som ett "knytarmband" för att hålla Susanne stämpelbricka på plats. Och se, det fungerade alldeles utmärkt för 14-åringen som kunde åka vidare mot - just det - ännu en bronsplats, efter tvåan och klubbkompisen i OK Renen, Isabel Sahlén samt segrande Ida Nordlund, Piteå IF.
Uppmuntrad av att det trots allt gick så bra ställde sig Susanne åter på startlinjen dagen efter, och resten vet vi. Kanske var det rent av den extra utmaningen som "gjorde "det. Enligt Susanne Nilsson är det i alla fall klurandet - vanligtvis kring bästa vägvalet - som fått henne att fastna för skidorientering. Och, tillägger hon med ett skratt:
- Får man en långsam tid kan man ju alltid skylla på att man åkte fel!
Fast det var förstås inget som Luleåtjejen behövde göra under årets Lilla VM.