"Lunkan" om Zlatan: "Jag var chanslös"

"Hur kunde du tacka nej till allt det här?"

Tioårige William har just fått hänga med Kevin Walker och de andra Djurgårdsspelarna på ett träningspass på Tele2 Arena i Stockholm. Det är sommar 2017 och han är där tillsammans med sin pappa Fredric Lundqvist. Djurgårdens sportchef Bosse Johansson har bjudit in dem till den stängda träningen. Han har också berättat för William om hur pappa Fredric en gång i tiden tackade nej till Djurgården.

– Bosse sa till William att jag är den ende spelare som någonsin tackat nej till honom, men jag tror att det var en överdrift, säger Fredric Lundqvist ett år senare och skrattar.

– William var helt chockad, han vände sig mot mig och sa: "Hur kunde du tacka nej till allt det här?".

Det har gått elva år sedan Fredric Lundqvists imponerande fotbollssaga, som bland annat innehöll landslagsspel med Zlatan Ibrahimovic, nådde sitt slut.

Nu lever han ett "klassiskt Svenssonliv" hemma i Luleå med frun Katrin samt barnen William, 11, och Tuva, 7. Han jobbar som brandman och är tränare för IFK Luleås P07:or. Fotbollskarriären är ett minne blott – men ett vackert sådant.

– Det känns ju så länge sen. Du vet, man har passerat 40 nu. Det går fort utför. Men det är klart, man har gjort en jäkla fin resa, säger han.

Allt började i moderklubben Gammelstads IF, men det var i IFK Luleå som Fredric Lundqvist tog sina första kliv mot något stort. År 2000 värvades han till den allsvenska nykomlingen Gif Sundsvall och där blev han kvar i sex säsonger. Egentligen var han utpräglad ytterback, men som den trotjänare han var spelade "Lunkan" på alla positioner utom målvakt.

Under det tidiga 2000-talet skapade hans extrema snabbhet ringar på vattnet och han blev väldigt attraktiv på spelarmarknaden. Klubbar som Malmö FF och norska Rosenborg visade sitt intresse. Men det var Djurgården som ville mest – och han var så gott som klar för Stockholmsklubben när han skulle åka ner för att kolla lägenheter. Då fick han kalla fötter och ångrade sig i sista stund.

– Det är klart att Djurgården spelade de större matcherna. De tog ju både SM-guld och cupguld. Men frågan var om jag skulle trivas i Stockholm eller ej. Just då kändes det ganska solklart att jag inte ville flytta dit. Folk frågade hur i helvete jag kunde välja bort Djurgården, men fotbollen är inte allt. Inte om man inte får ihop livet. Men visst, det var speciellt. Man sa inte nej till Djurgården.

– Nog kan man sitta såhär i efterhand och fundera lite. Det går inte att ångra, men man kan tänka på det ibland.

Fredric Lundqvist blev Gif Sundsvall trogen fram till 2005. Samtidigt försökte han slå sig in i landslaget och var nära att få en biljett till EM 2004, men föll bort i sista gallringen.

– Det var ju en jätterolig tid att få vara med i landslaget, sen spelade jag ju inte så himla mycket. Men jag var med på många läger, det var fantastiska människor allihopa.

Under den tiden hade Sverige ett mycket bra herrlandslag med stjärnor som Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic.

– Det var ett väldigt bra landslag. Vad fan gjorde jag där?

Fredric Lundqvist är fortfarande kompis med Fredrik Ljungberg.

– Vi lärde känna varandra när vi spelade i juniorlandslaget tillsammans i mitten på 90-talet. Sen tog ju han en liten annan karriär och gick till Arsenal. Men när jag träffade honom tio år senare inför en landslagssamling kom han fram, gav mig en kram och sa: "Tjena, din jävel". På så sätt har vi en relation, sen är det inte så att vi ringer till varandra.

– På min tid var han ju fortfarande på väg uppåt, men han var fantastisk.

– Absolut. Oj, oj. Jag kommer ihåg nån gång när jag körde högerback mot honom. Han var ju så snabb när han utmanade så det var bara att chansa höger eller vänster. Även fast jag chansade rätt slutade det med att han bröt sig förbi och fick in bollen. Så snabb var han. Då var ändå min styrka snabbheten, men där var jag chanslös.

2005 tog Fredric Lundqvist chansen och skrev ett proffskontrakt med den norska toppklubben Viking Stavanger. Han blev handplockad av klubbens legendariske tränare Roy Hodgson. Men en tidig hälseneskada satte stopp för spel och efter två tunga säsonger valde han 2007 att avsluta sin karriär och flytta hem till Luleå.

– Jag mådde inte bra i Stavanger. Jag var en tung värvning för dem, en landslagsmeriterad back. Jag ville ju spela men det gick inte. Det är nog första gången under karriären som jag funderade på om det var värt det. Jag hade så ont att jag inte kunde gå i trappor och definitivt inte springa. Samtidigt väntade vi William, vårt första barn. Jag såg framför mig hur jag inte skulle kunna vara med honom i pulkabacken. Då kändes det som att karriären var över.

Trots det tråkiga slutet är Fredric Lundqvist stolt när han tänker tillbaka, imponerad och glad över alla människor han fått lära känna.

– Gud vilka fina tränare man har haft. Per Joar Hansen, Patric Walker, Tom Prahl, Sören Åkerby, Anders Grönhagen, landslagstränarna...

– Jag brukar lyfta fram Rikard Norling som jag hade i Giffarna. Han var så väldigt duktig pedagogiskt. Han kunde förmedla vad han ville ha ut av en övning nästan direkt. Väldigt tydlig och väldigt noggrann. Sen var ju Roy Hodgson en fantastisk matchcoach. Men han kunde ju vara lite arg...

– Vi fick ofta höra hur lyckligt lottade vi skulle vara i Stavanger att han över huvud taget var där. Han kunde säga saker som: "Jag hade kunnat sitta i Monaco nu med en cigarr i munnen. I stället är jag fast här med er och jag jobbar arslet av mig för fickpengar!". Men samtidigt försvarade han gruppen mycket utåt, han var schysst på så sätt.

– Zlatan måste man ändå säga, även om det var på träning. I allsvenskan är det nog Marcus Allbäck och Alfonso Alves.

Fredric Lundqvist har fortfarande en fot inne i IFK Luleås verksamhet. Dels tränar han sonens pojklag, dels sitter han med i sportrådet. Men några högre ambitioner än så har han inte.

– Jag tror på att alltid göra det så bra som möjligt vart man än hamnar, men jag har inte tiden och ambitionen för några stora tränaruppdrag. Då är det massa krav och press. Jag orkar inte, det livet är förbi. Nu tränar jag Williams lag. Samtidigt har min dotter Tuva som är sju börjat spela fotboll också. Hon vill ju att jag ska träna henne också. Det är ju det där med tid...

– Det är till och från. Jag följer Manchester United och så går jag på IFK Luleås matcher. Sen är ju givetvis VM en höjdpunkt nu i sommar.

– Om jag ska vara ärlig så ser Sveriges grupp tuff ut. Men det är inte omöjligt. Vad fasen, de har ju naggat Frankrike. Det är klart de kan störa de andra lagen. Men vi är underdogs, nåt annat går inte att säga.

– Om jag tippar med hjärtat.

– Nej. Visst, han är en profil och har enorm respekt hos motsåndarna. Men det är lite som med barn. När den som är mest framstående är borta så måste de andra tio ta ansvar. Det har de gjort och det ska man inte rubba på.