Lule Volley lyfter igen – tack vare flyktingarna

För två år sedan var den återupplivade föreningen Lule Volley på väg att gå i graven. Men plötsligt kom räddningen som en skänk från ovan. Tack vare ensamkommande flyktingar har klubben fått en nytändning – och siktar på seriespel redan till ­hösten.

Foto: Max Wiik

Luleå/Volleyboll2017-02-04 11:35

Emil Storvall, 32, kommer kånkandes på en stor säck med bollar över vänster­axeln. Han borstar av sig lite snö och går med bestämda steg in i Kungshallen i Hälsans Hus.

Det är äntligen dags för veckans ­andra volleyboll-träning. Och förutom en nätsäck med bollar har han också ett huvud fullt av övningar som han för­berett inför kvällen.

– Vi får se hur många som dyker upp i dag. Jag har sagt till dem att NSD ­skulle komma och göra ett reportage i dag. Jag tror att de är lite blyga, säger tränaren Emil Storvall och skrattar.

I dag är Lule Volley en förening som mår ganska bra. Det är aldrig problem att få ihop nog med spelare till ­träningarna och stämningen i laget är på topp.

Men så har det inte alltid varit.

Lule Volley blev under 1990-talet en vilande förening. Men 2008 startades den upp igen av ett antal engagerade individer. Man hade välfyllda träningar och deltog till och med i en serie bestående av både norrbottniska och väster­bottniska lag. Sedan började antalet aktiva sakta men säkert att dala.

Och för bara något år sedan gick de ­ledande personerna i föreningen i tankar om att lägga ned verksamheten igen. Det hade skett en generations­växling i klubben samtidigt som man hade svårt att få ungdomar att vilja spela.

– För två säsonger sedan hade vi ett snitt på åtta personer per träning. Men då har jag inte ens räknat med träningarna som vi ställde in för att vi var för få. Det var väldigt ofta som man kom till träningen och det var tre personer här. Ibland gjorde man någonting, ibland kände man att ”äh, det här är inte kul” så man vände bara i dörren, säger Storvall som själv fått sin volleyboll-uppfostran i Pajala.

Hur gick tankarna när ni hade så svårt att få ihop folk?

– Tankarna på att lägga ned har funnits och det kändes lite hopplöst ett tag. Vi försökte få fart på det och få fler personer att vilja spela men vi lyckades inte. Det var många som kände att ”varför kämpar vi med det här?” och ”vad gör vi för fel?”.

Men så plötsligt kom räddningen som en skänk från ovan.

Emil Storvall började få samtal från flera flyktingboenden om ensam­kommande killar som var ­intresserade av att börja spela volleyboll.

Vissa av dem hade erfarenhet av sporten sedan tidigare och andra inte. Det spelade inte så stor roll för Lule Volley – de var välkomna hur som helst.

– Det är fantastiskt. Det har verkligen förändrat föreningen. Jag har själv ­suttit och funderat och analyserat vad som egentligen hände. Det var så enkelt att vi behövde fler spelare och spelare som verkligen ville vara med. De här ­killarna är här varje gång och har bäst närvaro av alla. Då vet man att det alltid ­kommer vara folk på träningarna. Som tränare är det mycket roligare också när man kan börja planera övningar på ett helt ­annat sätt, säger han.

När NSD besöker Lule Volleys onsdags­träning är det full rulle inne i Kungs­hallen. På högra sidan av planen ­tränar ett tjejgäng ledda av Gunnar ­Nord­lander. Och till vänster har Emil ­Storvall precis börjat montera upp näten inför kvällens pass med ett tiotal spelare.

I dagsläget är det ungefär tio ensamkommande flyktingar som regelbundet tränar med klubben. Men totalt, om vi räknar med de som inte är lika flitiga, ligger siffran på närmare 20. Tack vare flyktingarna har Lule Volley gått från en vilande förening – till en klarvaken sådan.

– När man pratar om integration är det ofta snack om hur vi kan hjälpa dem. Men i det här fallet har de verkligen hjälpt oss. Alla tjänar på det här och det är en riktig win-win-situation, säger Storvall.

Till en början kunde ingen av dem varken svenska eller engelska. Men språkbarriären var ett mindre problem än vad man kan tro.

Emil Storvall imponerades av hur obehindrat de kunde umgås och lära sig av varandra under lagets träningar. Och med tiden har det så klart bara blivit bättre och bättre.

– Jag tycker det är fascinerande hur långt man kommer med kroppsspråk. Ibland fick man gå fram och dra i deras armar och visa hur de skulle stå. Det gick bra, det gjorde det verkligen. Lite grann fick man anpassa och det inte gick att göra för avancerade övningar som krävde mycket förklaring.

Han fortsätter:

– Lite flummigt sagt kan man säga att idrotten nästan är ett internationellt språk som är likadant i alla länder. ­Volleybollen skiljer sig inte något från Afghanistan till Sverige. Det är verkligen en av idrottens styrkor just med integration och hur den för samman folk som säkert inte skulle ha umgåtts annars.

Farhad Moradi, 18, och Madi Zahki, 17, är två av de ensamkommande flyktingarna som spelar med Lule Volley. Båda två kommer från Afghanistan och har ­varit i Sverige i 19 respektive 16 månader.

– Jag har spelat lite i Afghanistan. Det är jätteroligt med volleyboll. Först spelade jag fotboll ett tag men jag skadade mig och sen började jag med volleyboll. Det är mycket roligare, säger Farhad Moradi.

Men för Farhad Moradi är det inte bara själva sporten som är rolig. Det har även hjälpt honom att lära sig svenska snabbare och har varit ett bra sätt att få kompisar.

– När vi spelar tillsammans så lär man känna nya människor. Det har varit jättebra, säger han.

Han får medhåll av sina lagkamrat:

– Jag har inte så många svenska kompisar. Men jag har fått några med volleybollen. Det hjälper mycket när jag ska lära mig språket. Vi försöker prata så mycket svenska vi kan, säger Mahdi Zaki.

5 mars kommer Lule Volley att arrangera en hemmacup i Örnäshallen. Och det har mest blivit mindre, enstaka cuper under den här säsongen.

Men redan till hösten hoppas man kunna starta upp en serie igen.

– Klubbar i regionen har börjat få igång sina verksamheter igen för att det kommer nysvenskar med stort volleybollintresse och lyfter allting. Det är jättekul och helt plötsligt känns det som att det absolut finns möjlighet att dra igång en serie igen. Det är nog framför allt en koordineringsfråga just nu. Jag hoppas att vi redan till nästa år kan dra igång en serie, säger Emil Storvall.

Klubbens resa

Någon gång under 90-talet gick ­föreningen ”i vila” på grund av ­spelarbrist.

2008 startade ett antal individer upp verksamheten igen. Laget spelade då i en serie bestående av både ­norrbottniska och västerbottniska lag.

2014 hade klubben en tränings­närvaro på i snitt åtta personer. Men då är de många inställda träningarna inte inräknade.

Senare under 2014 kom räddningen. Ett antal ensamkommande ­flyktingar hörde av sig och ville börja spela ­volleyboll. Föreningen fick liv igen.

I dag, 2017, har Lule Volley en ­träningsnärvaro på i snitt 14,3 ­personer. Tio ensamkommande ­flyktingar dyker upp regelbundet. Och nästan ytterligare tio deltar ­sporadiskt.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om