I kväll ska pingislegendaren Jan-Ove Waldner göra karriärens sista match i elitseriemötet mellan Spårvägen och Rekord från Helsingborg. Då kan också Peter Oscarsson, 51 och tandläkare från Luleå, luta sig tillbaka.
Oscarsson är nämligen en av få pingisspelare i världen som aldrig förlorat en match mot J-O Waldner.
– Det stämmer, det känns lite kul att den sviten håller i sig, säger Oscarsson, som vunnit båda mötena med svensk pingis störste.
– 2–0 i matchkvot är det. I Sverige hade vi junior-topptolv där de tolv bästa möttes. Det var där vi möttes.
Ryktet gör gällande att J-O bara förlorade mot dig – medan du bara vann mot J-O?
– Nja, lite så var det väl, men andra året vill jag minnas att jag i alla fall vann någon fler match.
Vad var det som gjorde att du hade så lätt för honom?
– Han slappnade säkert av. Han hade en tendens att vinna många matcher med 21-19 i skiljeset, han kanske inte kände sig så stressad av att möta mig. Sen umgicks vi ju på träningsläger, för mig var det lite som att spela mot en polare, fullständigt avslappnat.
Andra segern måste ju ha kommit just innan han gick till EM-final?
– Ja, precis, det var i december och EM var i Mars-april. Så helt kass var han ju inte...
Peter Oscarsson – för övrigt pappa till Luleå Hockeyspelaren Markus – spelade pingis rätt länge, bland annat för Kirunaklubben Kebnekaise. Men den seriösa satsningen mot Sverigeeliten tog slut redan i 15-årsåldern.
– Det kom när jag bestämde mig för att bo kvar här. Det fanns ju ingen möjlighet att bli riktigt bra i Norrbotten, tyvärr. Sen tränade jag på hyfsat tills jag kom in på tandläkarhögskolan, sen blev det mer hipp som happ.
Vad har du för minnen av J-O Waldner från den tiden?
– Redan då fanns ju den där gamängstämpeln, mytbilden om att han var slö. Men redan då var han den som stod längst och nötte, som tränade servar, som funderade ut nya slag. Han var grymt intresserat och smart – men precis som många andra lirare gillade han mytbilden om att han var så fruktansvärt bra att han inte behövde träna. Visst, löpning var inte riktigt hans grej, men att stå vid bordet och nöta var aldrig något problem.
Men mot Peter Oscarsson hjälpte det inte.
– Nej, det gjorde det ju inte – och det tycker man ju är roligt.