Jag tänker inte vara så komplett verklighetsfrånvänd att jag frågar om ni minns. Det gör ni naturligtvis. Virpi Kuitunen hävde sig upp för slalombacken som om hon haft Gunde Svan på ryggen, Charlotte Kalla skuttade ikapp och förbi som om han sprungit framför och bogserat henne. Vi hade sett det förr, men det var där som den stora publiken för första gången såg exakt vilken monumental kraft som tornadon från Tärendö kan frammana när hon får syn på en rygg att komma ikapp. De där veckorna kring årsskiftet 2007-2008 var magiska och när vi nu ställs inför ännu en mästerskapsfri säsong är det omöjligt att inte hoppas på en repris.
Något att drömma om. Något att överraskas av. Något att hänga upp framtiden på, om ni så vill.
Mästerskapsfria säsonger är ju speciella. De etablerade åkarna kan välja att bråka med sina egna förbund (Petter Northug, Justyna Kowalczyk) eller att bli gravida (Marit Björgen). Det öppnar upp fältet en smula, det ger de framtida stjärnorna lite utrymme att få in en skidspets och ett ben i världseliten – och självförtroende att behålla sin position.
Frågan är bara om de framtida stjärnorna verkligen är svenska.
Jag är måttligt oroad över damerna. I fjol framstod Charlotte Kalla som pressad, stundtals direkt olycklig, i sin satsning mot hemma-VM i Falun. Trots det, trots den smått katastrofala inledningen på säsongen, lyckades hon i stort sett i paritet med sina egna och svenska folkets förväntningar under säsongens viktigaste tävling. Kalla har två ytterst framgångsrika mästerskap i ryggen, hon vet att hon kan leverera när det behövs och utstrålar precis det lugn och självförtroende som det anstår en idrottare på hennes nivå. Dessutom har hon åkare som hetsar henne i sin absoluta närhet.
Beroende på tillfälle, disciplin och distans kan hon pressas av både Ida Ingemarsdotter, Hanna Falk, Stina Nilsson och Sofia Henriksson. Hon hetsas fram – inte bara på tävlingar, utan även på landslagets träningsläger. Den konkurrenssituationen är avundsvärd, i någon mån har den hjälpt Norge till världsherravälde tidigare och får inte underskattas. För samtidigt som Kalla känner flåset i nacken var hon än går har de yngre och mindre lysande stjärnorna ett draglok, någon som vet hur man gör för att komma både först till toppen av backen i Alpe Cermis och först till slutet av backen i Krasnaja Poljana.
Erfarenheten, vägledningen och modet som Kalla kan ge de andra åkarna i landslaget är svensk skidåknings största tillgång.
På herrsidan får man leta längre för att se ljuspunkterna.
Det ser, kort sagt, lite skabbigt ut.
Anders Södergren, Johan Olsson och Daniel Richardsson har gett upp sina landslagskarriärer. Bakom dem finns Calle Halfvarsson – som inte direkt strålar av självförtroende efter VM i Falun – och Marcus Hellner. Efter det kommer... tja, ingenting.
På säsongspremiären i Bruksvallarna vann Petter Northug, tvåa var långloppsåkaren Jimmie Johansson och efter nästan 40 sekunder kom bäste svenske landslagsman. Hellner satt i Gällivare och väntade på sin hemmatävling, samtidigt som han funderade på – och slutligen bestämde sig för – att skippa VC-premiären i Kuusamo.
Jag förstår honom.
Marcus Hellner gillar att tävla, Marcus Hellner tycker om att vara först över alla mållinjer som finns, men de senaste åren har hans kropp inte tillåtit honom att träna tillräckligt för att klara av det. Det har varit benhinnor hit, axelsmärtor dit, det har varit den ena efterhängsna irriterande lilla skadan efter den andra och det har alltid slutat med att Hellner klarat av att rädda säsongen med ett bra mästerskap.
I Falun gick det inte längre.
När en vinnare inte längre kan – tillåts, om ni så vill – vinna återstår inte särskilt mycket mer än självrannsakan.
Vad vill Hellner med sin framtida karriär?
Existerar den ens?
Jag tror inte ens att Hellner själv vet svaret på den frågan – och det borde skrämma den svenska landslagsledningen.
För de norrbottniska alpinisterna handlar säsongen till stor del om att ta nästa steg. De talanger som ni kan läsa om längre fram i bilagan ska etablera sig på Europacupen, Ylva Stålnacke ska lämna den för världscupen – där Anton Lahdenperä siktar på att bli ett toppnamn.
Kommer de att lyckas?
Säsongen har ju knappt börjat.
Än så länge är allting möjligt.