Marit Björgen har redan drabbats, precis som Jörgen Brink. Marie-Helen ”Billan” Vestin tvingades lägga av Johan Olsson var nära att göra samma sak.
Nu är Charlotte Kalla nästa namn i raden av framgångsrika längdskidåkare som drabbas av hjärtproblem.
Enligt läkare och experter är det ingen större fara med Kalla. Hon kommer att hållas under regelbunden uppsikt och hennes karriär är inte på något sätt i farozonen. Det är såklart goda nyheter.
Ändå kan jag inte låta bli att ställa mig själv frågan: Hur pallar folk egentligen med att vara elitidrottare?
Jag träffade Luleå Baskets förra landslagsstjärna Frida Aili för någon månad sedan. Vi pratade mycket om hennes skador och hon beskrev ett inferno av smärta. Under sina sista två säsonger som aktiv hade hon så ont i fötterna att hon proppade sig full med smärtstillande. Till slut valde hon att lägga av, för att rädda sin framtid och kunna leva ett drägligt liv utan att ständigt ha ont.
Hon är långt ifrån ensam.
Astma, knäproblem, ätstörningar, hjärnskakningar, brända läppar, tennisarmbågar och hjärtproblem är bara en bråkdel av allt elände man eventuellt måste ta för att lyckas för att nå toppen. Är det verkligen värt det?
Frågar du Charlotte Kalla är svaret ja. Hon längtar redan efter att få kasta sig ut i tävlingsspåret. Direkt efter att skidförundet gått ut med informationen kring Kallas hjärtflimmer sa hon att hon var lättad, att hon skulle lägga det bakom sig och fokusera framåt.
Själv hade jag varit livrädd.
Men jag kan ju å andra sidan vända på steken. Så som jag lever mitt liv är jag ständigt i riskzonen att drabbas både av fetma, diabetes och liggsår.
Kanske Kalla och hennes likar undrar hur såna som jag pallar att vara så vanliga.