Vi hade kunnat prata om hur en feldömd straff fick Luleå att rasa ihop. Vi hade kunnat prata om att laget, än en gång, nöttes ner av Skellefteås monstruösa malande. Vi hade kunnat prata om en bortaseger, en axelryckning, en maktdemonstration från storebror.
Vi hade kunnat prata om Luleås återkomst till den absoluta toppen, hur ett lag som slåss för att ens ta sig till slutspel utmanövrerade mästaren, serieledaren. Vi hade, framför allt, kunnat prata om två smarta lag som spelade av matchen i tredje perioden utan att blotta sig.
Istället blev det en holmgång direkt från Hávamál.
Vi fick ett klassiskt ”chicken race”. Vi fick två turboladdade vrålåk med eldsflammor ur avgasrören som körde i full fart mot varandra och tävlade om att svänga undan så sent som möjligt. I andra perioden blev det lite avvaktande, gästerna fick större utrymme för den tunga, nötande köttkvarnshockey som regerat Sverige de senaste åren, men efter det tryckte förarna Wallsson och Fagervall plattan i mattan igen. Ett chockmål, ett till, ett tredje – och fem minuter efter att den varit avgjord stod matchen och vägde igen.
Om lagen blev avvaktande?
Slog vakt om den poäng de redan hade?
Jomentjenare.
Cam Abbott fick ett hav av yta i slottet och gjorde 4–3. Axel Holmström fick öppet mål när Wallsson ryckt målvakten och gjorde 4–4 med inte ens två minuter kvar.
Där borde det i alla fall tagit slut. Erik Anderssons utvisning borde mest ha haft akademisk betydelse med lite drygt en minut kvar – Luleå har ju inte haft mycket till numerära överlägen så här långt.
Fagervall synade sin egen powerplayprocent – och höjde med Johan Harju.
Johan Harju kommer inte att ge Luleå ett guld redan i år, därtill är resten av laget lite för trubbigt, men han kan faktiskt hjälpa klubben en bit in i slutspelet. Det var länge sedan hans spetskompetens visade sig så tydligt som efter 59.39.
Han fick en yta i mitten, passet av Lucas Wallmark och väntade tills Chris Abbott hunnit in framför Jesper Eriksson i Skellefteås mål.
Då, först då, som om han ville dra ut på ögonblicket just innan avgörandet lite extra, smekte han kärleksfullt in pucken i krysset.
Och så, till sist, tror jag ta mig tusan att Karl Fabricius filmade sig till en utvisning. Jag har inte frågat honom, har jag fel ber jag redan nu om ursäkt, men Avans store son såg ut lite grann som Arjen Robben på gränsen till offensivt straffområde – fast även Arjen Robben blir ju stundtals fälld på riktigt.
Det här var, med hjärtat fortfarande pulserande i kroppen och utan någon vidare analys, en av de bästa matcher jag sett på den här sidan serien mot Frölunda 1996. Det var hat från läktarhåll (kan vi försöka undvika att kasta in saker på isen, bara?), hat mellan spelarna, hat mellan tränarna. Även om hat gör SHL-bossarna lite fuktiga i armhålorna gör det publiken fullständigt vild.
Det är ju sån här hockey de – och jag – vill se.
Jag älskade varje sekund, varje övergrepp, varje bedrövlig bedömning, varje felaktigt försvarsbeslut, varje ögonblick av offensiv briljans.
Om det här var den nya tidens hockey vill jag ha mer.
Ge mig en slutspelsserie mellan de här lagen.
Nu.