Våren 2008. Luleå Hockey har just klarat sig från kvalseriespel på målskillnad, efter ett smärre mirakel i seriens sista omgång. De nya klubbdirektörerna Thor Stöckel och Peter Jidström åker på sitt första möte med Hockeyligan, elitklubbarnas samarbetsorganisation.
Att klubben har det lite knapert är ingen hemlighet. Direktörerna tar nattåget till Stockholm för att spara pengar.
Tåg är tåg, följaktligen anländer Jidström och Stöckel två timmar efter mötets början. De kliver in i möteslokalen, ber om ursäkt och förklarar att tåget var försenat.
Tåg? Från Luleå? De möts av ett asgarv.
En timme innan mötet är slut lämnar de nya klubbdirektörerna. Tåget hem går ju. Nytt garv, kanske lite mer hjärtligt än det första.
– Vi var kusinerna från landet, det är inget snack, säger Thor Stöckel.
Samtidigt sitter splitter nye sportchefen Lars ”Osten” Bergström och lägger sista handen vid kommande säsongs trupp. Det stora arbetet är redan gjort av hans föregångare Hans Huczkowski, nu försöker Bergström förgylla anrättningen med några exklusiva kryddor.
Det går så där.
Den skrala ekonomin gör att sportchefens urval varken är särskilt brett eller spetsigt.
– Vi fick leta i upphittarlådan, säger Lars ”Osten” Bergström och skrattar.
Nu för tiden är verkligheten en annan. Sedan dess har klubben gjort en ekonomisk framgångsresa. Klubben har ökat sin omsättning, skaffat ett eget kapital i mångmiljonklassen, spelat SM-final och vunnit CHL. Då var organisationen tunn, nu har föreningen ett 90-tal heltidsanställda. I vintras kom dessutom dataspelsmiljardären och supportern Jakob Porser med ett erbjudande som det inte gick att säga nej till. Även om de ansvariga gärna pratar om hur viktiga alla sponsorer är, hyllar dem som varit med hela vägen, går det inte att blunda för ett viktigt faktum.
När Porser gav sig in i leken skapades en sällan skådad hysteri kring föreningen.
Nu, ett halvår senare, har klubben gjort några av de mest namnkunniga värvningarna någonsin.
– Det är svårt att jämföra, men okej: På pappret är det här kanske den bästa trupp som vi ställt på benen under min tid som sportchef – i alla fall inför en säsong. Bygget är mer eller mindre klart, men nu ska vi in med mattor, sätta upp tapeter och hänga kristallkronorna, säger Bergström.
Jag intervjuar sportdirektören Thor Stöckel och sportchefen Lars ”Osten” Bergström var för sig, lite grann för att jag inte vill att deras olika åsikter ska smitta varandra och lite grann för att det är som Stöckel säger: ”Du vill se vem av oss som ljuger mest”. Utanför hänger en blygrå himmel, men innanför är stämningen desto gladare. ”Osten” skämtar om att den nya sportbaren som byggs just nu ska heta ”Guldbaren”, han frågar en av kockarna hur det går med ”guldgratängen”.
Luleå Hockey har ett tydligt guldmål och har värvat flera toppspelare från SHL-konkurrenter, toppspelare som man inte varit i närheten av tidigare säsonger.
Sportchefen myser.
– Precis som vi skaffar oss referenser gör ju spelarna också det. Det är betydligt roligare att spela i ett lag som ligger i toppen än ett som slåss i botten. Jag tror att vår attityd hjälpt oss med värvningarna, folk visste att vi skulle satsa, säger Bergström.
Kanske inte bara attityden?
– Visst har vi mer pengar nu. Jag ska inte säga att det varit lättjobbat, men det har varit en annorlunda situation.
Luleås spelarbudget har höjts med ungefär 20 procent, även om varken Stöckel eller Bergström vill nämna några direkta siffror är det en ökning som märkts i värvningsarbetet.
– Det har höjts på ögonbrynen, tror jag. Vi har inte legat i botten när det gäller spelarlöner, men vi har definitivt legat på den nedre halvan – och fått anpassa oss efter det, säger Bergström.
Hur ligger ni till nu?
– Luleå kommer aldrig att ligga i toppen, men vi har flyttat upp något pinnhål. Vi ligger nog någonstans just över mitten. Micflikier går från Linköping till Luleå, Fogström går åt andra hållet – vi har levt med det omvända under lång tid. Nu kan vi leta lite mer i finrummet.
Men i finrummet sprutar det inte Luleåprodukter. Klubben har försökt, i någon mån uppvaktat Anders Nilsson, Linus Omark och Linus Klasen men har inte – trots den höjda budgeten – ens varit nära att kunna matcha de kontrakt som stjärnorna kunde få i andra ligor.
Istället har klubben värvat bekräftad spetskompetens, både från andra SHL-klubbar och från utlandet. Sång och dans? Ja och nej. För samtidigt har stöttepelare och Luleåprofiler som bröderna Abbott och Per Ledin (se separat artikel på nästa sida) fått lämna.
Köpelag eller lokal prägel? Dick Axelsson twittrar lite hånfullt, övriga lags fans rasar och den egna supporterjuryn överlägger fortfarande. Fakta i fallet är att Luleå Hockey har fjärde flest egna produkter och spelare från närområdet samt tredje flest matcher för det egna laget bland spelarna i truppen. Kanske behöver det ena inte utesluta det andra? Hur mycket lokal prägel behövs egentligen?
– Många säger att vi är en främlingslegion och det är klart att kulturbärare stärker laget. Dessutom är det charmigt. Men med det sagt är det här i någon mån ett gladiatorspel, det är också spännande med lite nytt blod, lite spetskompetens utifrån. Nu gör vi en liten omstrukturering, det är spännande att se hur vi får ihop det. Hur kommer vår själ att påverkas? Hur går Janne Sandström och Karl Fabricius ihop med Jacob Micflikier och Bill Sweatt? Det blir en utmaning, säger Stöckel.
Har ni en plan för det?
– Vår karaktär ska inte vara nedtonad, våra kulturbärare är inte såna som sitter tysta i omklädningsrummet och smyger omkring längs väggarna. Vi ska säga ”välkommen till Luleå, så här gör vi”, bygga vår identitet ännu mer. Lite som Skellefteå har gjort.
Trots den utveckling som klubben gjort de senaste åren finns det fortfarande ett allt annat överskuggande uppdrag som Stöckel och Bergström inte lyckats utföra.
– Det finns mycket att vara stolt över men jag har svårt att glädjas åt det, ändå. Vi mäter ju oss mot Skellefteå, de har varit i fem finaler och varit fantastiskt bra. Nu har vi sagt att vi ska våga, vi vill bli bäst, vi vill vinna. Det är en risk med det – men vi måste våga, säger Bergström.