Har du inte hört namnet Stefan Enbom ännu? Då är du troligtvis i minoritet bland NSD:s läsare. Som fotbollsspelare var han innermittfältare och lagkapten för IFK Luleås lag i division I på 80-talet. Senare tog han klivet in på bänken, var med om den svarta dagen på Ruddalen 1993 och efter den säsongen lämnade Enbom fotbollen. Han blev ekonomichef på SSAB i Luleå, avancerade vidare inom stålföretaget och 2007 tog han över som platschef på det järnbruk där hans pappa jobbat 30 år på valsverket.
– Det var sex år sen... Jag har varit längst av alla platschefer på SSAB i Luleå. Faktiskt är det så, säger Enbom och ser lite förvånad ut.
I en suterrängvilla i Gammelstad – utsikten mot älven är det inget större fel på, annars skvallrar inte mycket om att huset tillhör en av de mäktigaste männen i norrbottniskt näringsliv – häller Stefan Enbom upp kaffe ur perkulatorn och ställer fram ett fat butterkaka. Han är, som han själv säger det, mellan jobb. Samtidigt som han håller på och lär upp sin efterträdare på järnverket blir han själv upplärd av Peter Jidström och de andra på kansliet bredvid Coop arena.
Som tillträdande VD för Luleå Hockey finns det en del att lära – även om han har en del insyn i klubben sedan sin tid som huvudsponsor.
– Vi har ju aldrig konkret lagt oss i det sportsliga. Däremot finns det ju vissa grundbultar som vi tycker är tillräckligt viktiga för att skriva in i våra avtal med klubben.
Som till exempel..?
– Vi vill att det ska finnas en Norrbottensprägel på laget. Inte bara från Luleå utan malmfältare, tornedalingar, Kalix- och Piteåbor. Dessutom vill vi inte att det bedrivs elitsatsning för långt ner i åldrarna.
Du pratar mycket och ofta om att hela Norrbotten ska med. Det har vi hört förr, från fler klubbledare än du.
– Jag är övertygad om att vi måste samarbeta för att det ska gå bra för oss. Vi kan inte motarbeta, vi måste hjälpa varandra.
Det där låter ju bra. Men historiskt sett är inte "ödmjukhet" och "hjälpsamhet" ord som präglat samarbetet mellan Luleå Hockey och övriga norrbottniska klubbar.
– Nej, men jag tror att det till hundra procent bygger på att vi här vid kusten, vi i Luleå Hockey, måste gå i bräschen och visa ödmjukhet. Jag tycker faktiskt att klubben har gjort det jäkligt bra de senaste åren. Jag har ju varit en del i Kiruna och sett hur mycket som hänt. I taket på Lombia sitter en jumbotron med Luleå Hockeys klubbmärke. I ett kontrollrum på nya huvudnivån i gruvan hänger det en Luleå Hockey-kalender på väggen. Man blir ju lite glad – det händer saker.
Det går framåt – men går det inte lite långsamt?
– Kanske. Och det är där vår ödmjukhet kommer in. Om det är någon enstaka i Kiruna som reagerar negativt på Luleå Hockey så ska inte vi reagera tillbaka. Det kan störa mig. Det är bättre att ligga lågt och jobbar med att stötta.
Hur tror du att den interna utbildningen kring det här kommer att gå?
– Det kommer att gå skitbra. Men det kommer kanske att ta tid.
Hur hårda nypor har du?
– Man kan inte vara chef på SSAB och ratta den verksamheten utan att ha hyfsat hårda nypor. Men jag är mer humanist än hårda nypor.
Oavsett vem man pratar med så är det ju bilden som framträder – att du är så fruktansvärt gemytlig, en helyllekille.
– Jag är som jag är. En arbetargrabb från Skurholmen. Jag tror inte på något vis att jag är bättre än någon annan. I längden tjänar man på att vara schysst och reko. Det känns bra i själen också.
Ingen gillar chefen – vad är det som gör att du blivit så omtyckt?
– Om jag nu är det så kanske det beror på att jag är precis som folk är mest. Jag har av olika anledningar haft en jävla tur och kanske haft vissa förmågor som gjort att jag fått jobb med fina titlar. Men i grunden har jag samma värderingar som alla andra.
Hur lyckas man behålla de värderingarna som... Ja, brukspatron?
– Jag säljer aldrig mig själv.
Men så finns det ju många som säger. Det är ju bara att titta på alla nutida moderata väljare som stod på vänsterbarrikaderna iförda palestinasjal och näbbskor 1968.
– Jag har väldigt djupa värderingar, jag vet vad jag tycker är rätt och fel. Oavsett om jag är i direktörsrummet på Birger Jarlsgatan eller på World Trade Center i Stockholm så tummar jag inte på det.
Var kommer de värderingarna från?
– De kommer väl hemifrån, antar jag. Pappa jobbade på NJA, mamma var städare. Jag tror jag tillhör den kulturen mer. Jag känner en oerhörd trygghet i att mina värderingar är rätt. Om jag åker på Storheden och handlar känner jag mig trygg, om jag sitter på styrelsesammanträde känner jag mig trygg. Jag tror inte att jag är bättre än någon annan, den som tror det blir osäker.
Hur menar du?
– Då måste du upprätthålla något som bara är en fasad. Det blir jobbigt. Alla ute på bruket vet nog alla att jag är medveten om att de kan så ofantligt många saker som jag inte kan. Jag kan stötta dem – men jag hävdar aldrig att jag kan något som de inte kan. Det har aldrig hänt hittills och kommer aldrig att hända heller.
Jag har ju rört mig väldigt lite i styrelserum genom årens lopp...
– ...var glad för det, du.
Mmmm... Du har varit där desto mer – tror du att din inställning är vanlig hos företagsledare.
– Nej. Jag tror att den är väldigt ovanlig. Eller "väldigt"... ovanlig är den i alla fall.
Har inte det lett till konflikter genom årens lopp?
– Nej, egentligen inte. Jag tror att många av mina chefer och kolleger uppskattar att man är lite olika. Hos vissa enskilda individer har det kanske varit ett problem, men aldrig generellt.
2005 omsatte Luleå Hockey 60 miljoner. I år var den siffran 141 miljoner. 2008 var Luleå Hockey ett mål från kvalserien. I år spelade ni SM-final. Var, när och hur tar utvecklingen stopp?
– Jag har ju sett Luleå omsätta 50 miljoner under ganska lång tid, plötsligt är den siffran uppe i det tredubbla. Jag tror att det kan vara 300 miljoner om ett antal år. Om det är fem eller tio år vet jag inte, men jag tror på det. Varför skulle utvecklingen stanna upp just nu?
Varför inte?
– Jag tror det finns mycket ny mark att bryta. En Champions League-variant i hockeyn, tv-pengar, att inte bara förlita sig på lokala sponsorer...
Men för att det ska lyckas måste en hel del andra parametrar uppfyllas.
– Ja, visst. Vi måste ut i Europa, vi kanske måste hitta ett antal företag i LKAB- eller SSAB-klass som blir intresserade av det här med hockey. Och det finns ju många rika araber där ute (skratt). Det gäller bara att hitta en.
Det är ju den där 51-procentsregeln som ställer till det...
– Äh, föreningar har ju lyckats erövra världen utan större problem tidigare – trots den. Det borde vi väl kunna klara i framtiden också.