I sex års tid har bröderna Chris och Cam Abbott spelat i Luleå Hockey. I sex års tid har de, i stort sett varje kväll, träffats vid järnvägsövergången på Östermalm. I sex års tid har de tillsammans vandrat genom mörkret uppför Storgatan, boxat till den sista lyktstolpen borta vid Hermelinsparken och vandrat tillbaka nedför Storgatan. I sex års tid har de diskuterat livet, hockeyn och allting på sina kvällspromenader genom Luleå.
Nu är det slut.
– Vad jag kommer att sakna mest? Fansen. De har varit ett sånt fantastiskt stöd för mig, under mina skador. Banderollen de vecklade ut i vintras, sättet som de stöttade mig för tre år sedan – det betydde mycket. Och nu, efter vad som hände i våras, fick jag både mejl och sms där folk ville visa stöd och tacka mig, säger Cam Abbott.
Vad har den här tiden betytt för dig?
– Ofantligt mycket. Jag har träffat så många fina människor, jag har fått vänner för livet, jag träffade min fru här – och jag fick min son. Det här kommer alltid att vara ett andra "hemma".
Hur ser du på ert avsked till klubben – och klubbens avsked till er?
– Olyckligt. Det finns inget att vinna för mig på att kasta mer dynga och jag kommer inte att låta det skymma vilken fantastisk tid jag haft i den här klubben och stan. Å andra sidan kanske en skilsmässa aldrig blir särskilt snygg. Det var kanske dags att gå åt olika håll nu.
Cam Abbott kliver ur sin bil vid gamla posthuset och för en sekund ser det ut som om han släpat med sig en golfbag till intervjun. Så är det inte. Barnvagnen vecklas ut, fyra månader gamle Carl William hissas ur baksätet efter att farsan försäkrat sig om att inga olyckor hänt med en snabb nasal besiktning i rumptrakten.
En ny tid har börjat. Hockeyspelaren Cam Abbott finns inte längre. Pappan Cam Abbott har tagit över. Omställningen har inte varit enkel.
– Det här är ju mitt liv, det är vad som format alla beslut jag tagit, alla aspekter av min tillvaro. Nu har det tagits ifrån mig, säger Cam Abbott.
Hur känns det?
– Det är en process. Jag har gått igenom alla stadier... Vilka de nu är.
Ilska, tvivel, sorg...
–...förnekelse, acceptans. Jag har mycket att vara tacksam för. Nu har jag den här killen, han har många långa år framför sig och jag vill ta ett ansvarsfullt beslut.
När tog du det, egentligen?
– Jag pratade mycket med min fru, min familj, Chris. Det handlade snarare om att jag skulle acceptera något – naturligtvis visste jag vilket som var det korrekta beslutet. När Chris började öka träningen i juli och jag inte kunde vara med förstod till och med jag vartåt det barkade.
I våras, efter Frölundabacken Erik Gustafssons tackling, drabbades Cam Abbott av sin sista hjärnskakning. Det var långt ifrån den första. Den kanadensiske forwarden har förföljts av dem sedan collegetiden, troligtvis längre än så, även om han inte räknat efter ordentligt vet han att han drabbats av flera stycken innan han kom till Luleå.
– Det är konstigt. Jag menar, Chris har ju i stort sett samma spelstil som jag, vi är tvillingar, han drabbas inte alls på samma sätt. Sånt är livet, antar jag.
Hur mycket saknar du hockeyn?
– Det är värre nu, när grabbarna går på is och börjar spela. Det är...svårt. Väldigt svårt.
Har du fått någon professionell hjälp med att bearbeta dina känslor?
– Nej, men om jag känner att det behövs har jag inga problem med det. Den kemiska balansen i hjärnan förändras, din livsstil tas ifrån dig, du får inte längre den dagliga endorfinkick som du vant dig vid, din inkomst försvinner... Det finns en jäkla massa olika faktorer att bearbeta, men just nu klarar jag mig med mina vänner och min familj.
Det är svårt för Cam Abbott att prata om sina hjärnskakningar. För tre år sedan drabbades han som värst, var borta en hel säsong och gick igenom svåra smärtor, synrubbningar och personlighetsförändringar. Rösten stockar sig fortfarande när han pratar om den tunga tiden, men det inte omöjligt att den i förlängningen hjälpte honom att ta beslutet att lägga av nu.
– Om du sagt åt mig att jag skulle kunna spela tre år till just då så hade jag inte trott dig. Inte en chans.
Var det rätt beslut att göra det?
– Definitivt. Att sluta spela då... Jag funderade inte ens på det. Jag fick spela lite bra hockey, känna mig bra på isen – men man vet ju aldrig när det slår till igen.
Nästa säsong spelar Chris Abbott med HV 71. Cam Abbott spelar inte alls – för första gången på 25 år. Istället kommer familjen att flytta till Ängelholm. Dels för att komma närmare Chris i Jönköping, dels för att komma närmare svärföräldrarna i Växjö.
Dels för att det inte gick att stanna.
– Jag tror att jag hade blivit lite galen om jag hade varit kvar här och haft hockeyn rakt i ansiktet när jag inte kan spela själv. Det hade säkert varit enklare, med tanke på hur många vänner vi har här, men just nu kan jag nog inte vara här, säger Cam Abbott.