Michelle Karvinen är Luleå Hockeys mest namnkunniga nyförvärv till den kommande säsongen. Den 25-åriga finska landslagsforwarden vann skytteligan, blev utsedd till turneringens bästa forward under OS i Sotji och har spelat universitetshockey i USA de senaste fyra säsongerna – på samma skola som Johanna Fällman.
Till sist var det just Fällman som övertalade Karvinen att välja Luleå.
– Jag pratade med många svenska klubbar och andra människor, det var många som sa att "inte ska du till Luleå, det är mörkt och kallt", säger Karvinen.
Fällman, född och uppvuxen i stan, gav en lite annan bild.
– Vi pratade mycket själva stan, om kulturen här, att det är något speciellt att spela här. Man blir som en del av något större, det tycker jag om – hockey är en lagsport. Vi ska uträtta saker tillsammans, det här är ingen sport för individualister, jag är inte sån som person och jag vill inte att det ska vara så, säger Karvinen, som hyllar Luleås satsning:
– Jag ville till ett lag som kan vinna guld, det tycker jag Luleå Hockey är med tanke på vilka som kommit till laget. Jag känner till många av dem från landslaget, vi har några av världens bästa spelare i laget.
Du, till exempel.
– Njaej, det vet jag inte...
Jag såg dig spela i Sotji. Försök inte.
– Där gick det ganska bra, jo. Men vi åkte ut i kvartsfinal – mot Sverige. Det var tungt, det gör fortfarande ont.
...och din nya lagkamrat Emma Eliasson avgjorde matchen. Rädd för hån?
– Hahaha, nej, inte farligt. Om hon börjar prata om Sotji så kan jag börja prata om Vancouver – då vann ju vi i sudden och tog bronset.
Michelle Karvinen må vara finska, men hon pratar i stort sett bara danska. Anledningen? Pappa Heikki Karvinen flyttade till Malmö under sin aktiva tid och spelade tio säsonger med Pantern, efter det blev det Rödövre i Danmark och där träffade han mamma Karvinen. Michelle föddes, fick hockeyn i blodet – men det var ont om kvinnliga jämnåriga som höll på med sporten. Hon spelade med killarna istället, behöll sitt finska medborgarskap och landslag.
– Jag har spelat med killar hela mitt liv, hela vägen upp till danska förstadivisionen. Det finns inte så många lag för tjejer i Danmark, säger Karvinen.
Halv sju i måndags morse satte sig Karvinen och pappa Heikki i bilen i Köpenhamn. Halv elva i tisdags, efter 160 mil i en liten Nissan Note fullastad med hockeyprylar, rullade de in på parkeringen bakom ishallen och hälsades välkomna av tränaren Fredrik Glader och lagkamraten Melinda Olsson.
– Jag är lite sliten, men nu är vi här. Vi sov i Modo.
Ö-vik...
– Ja, precis, jag tänker bara på hockey, hahaha.
Men varför i jösse namn körde ni?
– Ja, du... Pappa ville följa med, han tyckte att det var lite trevligt att se lite mer. Ingen av oss har varit i norra Sverige särskilt mycket, dessutom fick jag med mig lite mer grejer än på flyget.