Det kan inte vara särskilt roligt att vara en del av Luleå Hockeys herrorganisation just nu. Det guldjagande laget kommer haltande långt ner i tabellen, långt från den förväntade topp-placeringen, och sjukdomsdiagnosen är inte särskilt svårställd.
För det första har de tänkta stjärnvärvningarna Kael Mouillierat och Tim Kennedy varit långt ifrån de offensiva ledare som klubben tänkt. För det andra har tränarna misslyckats med att skapa trygghet och kontinuitet i spelet. För det tredje: En skadeepidemi som mest av allt liknar en gammaltestamentlig hämnd från herren.
Luleås offensiv har drabbats hårdast. När tänkta stjärnspelare inte presterar – det är långt ifrån bara Mouillierat och Kennedy som misslyckats – blir backarna extra viktiga. När lagets två bästa offensiva pjäser gick sönder lyckades Luleå inte ens lasta in puckar på mål och hacka in enkla lösningar. Nu kommer nya bistra besked – lagets bästa målskytt, Petter Emanuelsson, och lagets snabbaste spelare, Julius Junttila, kommer att vara borta länge.
Det här är dåligt av två anledningar. Dels är det ont om ersättare till både Emanuelssons målsinne och Junttilas fart, dels ställer det till det i lagbygget. Självklart ser Lars ”Osten” Bergström samma sak som vi andra – att Mouillierat och Kennedy skulle behöva skickas till andra klubbar. Att ha tänkta stjärncentrar som knappt får speltid, som inte alls levererar i paritet med förväntningarna, sittandes i omklädningsrummet är inte bara dåligt för – det riskerar också att sprida osäkerhet och dålig stämning till resten av spelarna. Med nuvarande skadeläge går det helt enkelt inte att skicka iväg dem, inte ens en av dem, de måste användas på det sätt som går. Istället måste Bergström nu, snarast, göra något för att fylla på numerären i truppen.
Det är det negativa.
Det positiva är att det finns lösningar på problemet.
I schweiziska Lausanne sitter nämligen Per Ledin ofta på läktaren, på grund av ligans regler om utländska spelare. Ledin har nu inte riktigt Emanuelssons målsinne eller Junttilas fart – men han är en spelare som tillför känslor, driv och krav på resterande trupp. Han är professionell och gör det som krävs av honom. Dessutom längtar han naturligtvis hem till sin familj och klubben i sitt hjärta – det hela ser ut som att kunna vara en både snabb och smidig affär.
Efter det?
Toppbackarna är på väg tillbaka, Todd kanske redan till nästa match, och det öppnar för ett solitt, enkelt anfallsspel och större trygghet i egen zon. Jag vill se ett enklare, stabilare Luleå utan krusiduller. Det viktigaste nu – och alltid – är inte att spela med finess.
Det är att vinna matcher.
När det målet är uppfyllt räknar jag med att sportchefen hittat en lösning på problemen med underpresterande stjärnor.
Det börjar bli dags.